Jag märker inte ens att jag är trött. Allt jag kan göra är att stirra och försöka att inte kräkas av hur mycket världen snurrar i mitt huvud. Klumpen i magen vägrar krympa, om något blir den bara större och större. Varje liten skitsak får mig att vilja gråta. Saker som att en vän kanske inte kan komma över eller att den jag ville prata med skulle gå och lägga sig. Jag känner hur tårarna bara bränner bakom ögonen.

Jag har egentligen inget att säga. Men jag vill ändå känna närvaron av att någon sitter kvar vid msn och ger mig sällskap och gör så att ångesten och paniken håller sig borta lite längre. Så fort jag är ensam igen så tar den första bästa chans att ta över min kropp och får mig att gråta. Så fort jag är ensam igen blir jag kall på något sätt. Jag får gåshud och behöver sätta på mig en extra kofta.

Jag vill inte att det ska vara såhär. Det är för jävligt. Men jag vet inte vad jag ska göra åt saken. Jag önskar det fanns någon jag kunde gråta hos. Men nu för tiden kan jag bara gråta i mitt eget sällskap. Det ligger en skam över att må dåligt i dagens samhälle. Och förr eller senare sätter den sig på alla oss som hamnat någonstans där nere på botten.

Jag tänker ofta på honom och hans vänner. Hur de får mig att må bra. Jag skulle kunna sätta mig i bilen och åka raka vägen dit nu. Jag önskar jag kände mig mer önskad där. Men när jag sitter i den här smörjan, så tar jag varenda liten detalj som ett tecken på att jag egentligen inte är önskad eller viktig. När det i verkligheten bara är ett ordval som fått mig att tveka.

Jag tar väldigt hårt på nederlag, och just nu känns det som att ingen vill ha mig. Att ingen vill se mig, prata med mig, orkar med mig. Det är som om jag utstrålar ångest och att folk tänker att de inte orkar med någon tråkig ångest och depp. Men alla är ångest och depp ibland och kunde jag prata om det här så skulle ni förstå att jag känner ångest, panik och depp.


Crap. Det var inte alls så här inlägget skulle bli. Det skulle bli pepp och glatt och "come on, you can do it!".

Who am I kidding?

Jag tittar på bilder och minns USA. Jag minns allting. Både med och motgångar. Hur jag lämnade min grupp i Las Vegas och valde att åka buss hem till Los Angeles. Hur min lägenhet var ett helvete att bo i. Hur jag nästan blev utkastad och hur elaka folk var. Jag vill inte minnas det.

Men det viktigaste att minnas är alla fina stunder. Biokvällar och bowlingkvällar. Lektioner som knappast var lektioner utan bara soft och chill i parken och i klassrummet. Jag minns festerna och skratten och morgonens frappe på Starbucks. Jag minns shoppingen, utflykterna till Newport Beach och Santa Monica. Jag minns hur vi gick vilse i Hollywood och jag minns Stars touren.

Jag minns alla fina människor. Människor från hela världen som satt fotspår i mitt hjärta som aldrig bleknar. Människor jag kunde skratta med, prata med, festa med, göra utflykter med och lyssna på musik med. Jag vet hur mycket jag älskar dom.

Jag håller kontakten för att de är viktiga för mig. Jag åker över halva jordklotet för att få träffa dom igen. Jag vill prata med dom och lyssna på musik och dricka drinkar. Höra deras skratt och röster. Jag vet inte var alla är idag, vad de gör och var de är på väg. Men jag vet var dom finns. Och det är inte bara i mitt hjärta. Och det är nu med glädje och tacksamhet jag tittar tillbaka på tiden i USA. Hur kort den var men ändå så underbar. Och hur jag skaffat vänner för livet. De bästa vänner jag någonsin haft.

Och jag springer nog på dom så småningom igen. Tills dess finns det telefoner och e-mail.

Ja, jag tittar på bilder och minns USA. Och hur det är en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv.

Jag vet inte om jag trampar någon på tårna nu och det är verkligen inte meningen. Men på senaste har jag läst mycket bloggar och jag har fått höra från många tjejer om alla tankar kring pojkvänner och att man inte har någon. Det är saker som att man vill hålla någon i handen och gå på promenad i kylan, det är saker som att få sova nära någon, och att få kärlek och bekräftelse och ödmjukhet. Man vill ha någon som bryr sig.

Kanske är det bara av mina egna erfarenheter, och förmodligen är det, men jag tycker det är skit. Det är höst, sånt här händer bara på hösten. Jag vet att det man delar med en pojkvän är en helt annan sak än det man kan dela med en bästa kompis. Det är en helt annan närhet och ödmjukhet och trygghet. Men vem är det som har bestämt att man måste ha en man/pojkvän för att må bra? Det sitter någon annanstans och i slutändan är det ändå man själv som måste se till att dra sig upp ur oändligheten även om någon annan kan hjälp dig att hålla huvudet ovanför ytan tills det händer.

Många människor är rädda för ångest. Är rädda för starka känslor och panik för att de själva inte vet hur det känns och aldrig har varit med om det. Faktumet är att närheten och tryggheten kan vara just den avgörande faktorn som driver två personer längre ifrån varandra. Att behöva någon är en stor press att bära för den andra, även om det låter fint.

Jag kommer få skit för det här, men jag bara tänker högt. Men varför får tjejer för sig att man måste ha en pojkvän för att må bra? Det verkar inte gå in, det faktumet att det är upp till en själv att ta sig upp och att man lätt kväver någon annan i paniken. En annan poäng är att man måste vara försiktig med det där, för man faller ännu djupare ner i skiten om man driver bort en människa man släppt in på livet. Sån kärlek dessa tjejer letar efter finns bara på film, och det är fint att ha något att sträva efter, men det är inte riktigt. (Här sitter jag och snackar och ni frågar er "vad fan vet du om det, du har haft ett enda förhållande, synd om det gick åt helvete") Ja, men jag har drivit bort långt fler än en människa på grund av min ångest, depression och panik.

Det kanske bara är jag men jag mår fantastiskt bra. All skit som pågått under 20 år är plötsligt bara borta. Min attityd är förändrad. Nej, mitt förhållande tog mig inte hit, det gjorde jag själv, och det förhållandet var bara ett kapitel på vägen. Jag trivs såhär, och jag är stolt och nöjd över att jag står här stadigt på båda benen och inte tror att jag behöver någon annan för att må bättre. Därmed inte sagt att jag inte tycker det är kul att dejta, flörta, eller ha sovsällskap. Jag vill inte skaffa en pojkvän för att jag vill ha en övermänsklig trygghet, närhet, eller en hjälpande hand. Jag har inga krav, inga förväntningar, jag behöver ingen "hjälp". Jag har inga villkor.

Jag tycker det är synd att tjejer ska behöva känna att de behöver någon för att må bra. Det handlar om inställning och attityd. Om att lära sig trivas med sig själv och lita på att man har förmågan att själv lära sig att andas och överleva. Det kommer inte gå fortare för att man har en pojkvän, för under all bubblande nykärlek ligger de gamla känslor och trycker ändå. (För jag tar för givet att det här är känslor som kommer från andra håll än att man inte har en pojkvän, för det är bara tragiskt, man behöver inte en pojkvän!)

Jag vet inte vad jag har sagt nu. Jag har bara skrivit ord som bildat meningar och jag vet inte vad det har blivit av det hela. Det är bara tankar.



Än en gång, om jag trampat någon på tårna ber jag om ursäkt. Det här är inga personangrepp, det här är bara mina tankar om att man inte behöver en man för att bli glad och må bra igen. Jag behöver inte det, men har en gång i livet också trott det och känt sådär, och jag kom ända hit och hittade min egen trygghet efter vägen. Jag hade förmodligen bara tyckt att den här texten meningslöst dravel, "en fin tanke, men det funkar inte för mig", och surfat vidare. Och jag hoppas ingen tagit illa upp.

Och for the record, jag älskar mina vänner, och jag ställer upp för dom i alla väder, och om dom vill gråta hos mig tar jag mer än gärna emot dom med öppna armar. Men jag vet att även dom kan ta sig upp och jag hoppas att de, om de någon gång känner såhär, öppnar sitt sinne inför att det finns andra runt omkring som kan hjälpa till att hålla huvudet ovanför ytan, och att de inte behöver hitta en pojkvän för det. Tack för mig.

Oh. My. God. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det, eller hur många gånger folk förväntar sig att jag ska behöva förklara eller ursäkta mina känslor. Sen när måste en människa behöva be om ursäkt för hur hon känner? Hur hon mår? Vad hon tycker? Jag står för vad jag tycker och ingen ska försöka ta den rätten ifrån mig. Det är respektlöst och ogenomtänkt.

Jag är så trött på förutfattade meningar, jag är så trött på att allt man säger blir missförstått eller att någon tar något för givet. Det är synd att de ord jag kan få ner på papper aldrig riktigt kan forma sig på mina läppar, och det är ännu mer synd att i ett samhälle där tekniken växt sig enorm, har människor på något felvridet sätt lärt sig att tolka allting fel och ta saker för givet.

Att bli förbannad, anta att jag menar en sak eller att jag antyder något genom vad jag skriver, och sluta prata med mig, utan att fråga mig personligen först är otroligt dömande. Och det sårar mig att folk börjat tro att jag är en falsk och opålitlig människa på grund av vad de läser i bloggen. Mesta tiden handlar det inte om någon personligen och jag gör inga personliga påhopp mot de människor jag tror/trodde var mina vänner. Mesta tiden handlar det allmänt om något jag känner i min kropp, i mitt hjärta. Vem är ni att döma det?

Ofta tänker jag på att lägga ner bloggen helt och hållet. Det är förmodligen varför jag inte heller har någon blogglust längre. Jag känner mig sårad och utlämnad och jag blir ledsen och arg. Jag får ta mycket skit för något jag inte ens har gjort eller tyckt. Sedan tänker jag på hur stolt jag en gång var över den här bloggen. Hur glad jag varit, hur fint jag fixat den och all tid jag helhjärtat lagt ner i den, och jag kan inte länge förmå mig att stänga den helt och hållet. Men det finns heller ingen mening med att ha kvar den om jag aldrig skriver i den.

Men jag har ingenting att skriva för jag har ärligt talat inget liv och då verkar det meningslöst. Jag menar det. De vänner som stod mig närmast och som jag älskade och som förändrade mitt liv, de har alla vänt mig ryggen av någon anledning jag inte förstår. Jag måste få säga vad jag känner men när jag gör det slutar allt bara i katastrof. Behandlar jag folk så? Om någon säger att jag sårat dom eller svikit dom, vänder jag ryggen till och håller käften då? Nej, jag får dåligt samvete och försöker ta tag i situationen och be om ursäkt eller göra mitt bästa för att fixa det. Eller? Det gäller däremot inte folk som startar bråk över falska påhopp och påstår att jag är en svikare och en dålig vän, som hände för några år sedan när min bästa vän hade problem med att jag var kompis med hennes ex efter de gjort slut, trots att vi var vänner redan innan de blev tillsammans.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Jag kanske är blind, för er andra kanske det är uppenbart. Men för mig.. I mitt hjärta känner jag att jag bara är vilsen och missförstådd. Jag känner att jag inte har några vänner, för om jag ska vara ärlig så har jag inte det. Jag har ingen att prata med, ingen att skratta med, ingen att gråta med. Jag har mina festpolare som jag går ut och festar med varje helg men de är inte sådana vänner jag kan umgås med under andra förhållanden. Jag förstår inte vad jag gör för fel och jag förstår inte varför folk vänder mig ryggen.

Jag förstår inte heller varför folk säger att det kanske inte är dom som vänder mig ryggen det kanske är jag som vänder dom ryggen. Jag är inte en idiot. Jag har försökt laga alla trasiga förhållanden, allt som gått sönder för att i mitt hjärta känner jag att jag inte vill förlora dessa personer. Men det har aldrig fungerat. Och inom loppet av ett fåtal veckor, står jag nu helt ensam, och de tre närmaste vänner jag någonsin haft, vände ryggen och gick därifrån. Den ena sa inte ens ett ord.


Folk säger att det är mitt fel. Att det alltid är mitt fel. Att jag har en viss inställning till saker. Eller att det är mitt fel eftersom saker aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag kanske har för höga förväntningar men hur kan det vara mitt fel? Om jag vill att något ska bli underbart så gör jag mitt bästa för att komma dit.

Låt mig inte ens börja på Grekland. Jag ville att det skulle bli underbart. Jag hade inställningen att det skulle bli bra. Och jag gav aldrig upp. "Imorgon ska det bli bättre. Jag ska göra det bättre". Det sa jag varje kväll och varje kväll slutade det med att jag satt och grät och ville åka hem. Jag har ett öppet sinne, men jag respekterar inte folk som behandlar mig respektlöst. Det första som hände nere i Grekland vad att jag insåg att jag inte kunde få några vänner eftersom majoriteten är killar och de hade en uppfattning om att de kunde få ligga med mig om de så bara ville. ALLA, och det är ingen överdrift, tänkte så om mig. Vad ska jag göra i den situationen? Var det mitt fel att jag inte kunde knyta kontakter eftersom jag inte kunde lita på att de är vän med mig för MIG och inte för min kropp? Var det mitt fel att det fanns människor som inte verkade ha något annat livmål än att trycka ner mig, snacka skit om mig bakom min rygg, sprida rykten eller säga att jag inte dög eller var värdelös?

Jag kan bara inte förstå hur det var mitt fel. Och om någon vill förklara så är jag mer än öppen för det. Men jag orkar inte med några påhopp.


Cred om du lyckats ta dig ner hit. Ge mig gärna synpunkter. Mitt hjärta och mitt sinne är förvirrad och jag blöder. Om jag kunde ställa allt till rätta så skulle jag det. Jag vet inte vad jag ska säga mer.. Jag är ledsen...

Jag var tonåring och jag visste att mitt liv var över när han valde henne istället för mig. Det var det inte. Jag ser det i backspegeln och det var så banalt. En kärlek som jag trodde var besvarad. Ett krossat hjärta jag aldrig trodde skulle läka. Det gjorde det.

Nu har jag vuxit upp. Insett hur lite jag visste om kärlek, att jag knappt ens hade en susning. Det är lätt att le överseende åt mitt tonåriga jag, åt den desperata dramatiken. Det är en del av att bli vuxen. Vi förminskar tonåringarnas känslor, deras ångest, raseri, åtrå och himlastormande förälskelser. Vi tror att vi har rätt till det. Eftersom vi befinner oss i ett efteråt. De flesta gör så. Ler och minns en tonårstid då ingenting var på riktigt.

Men för att försöka förstå hur detta kunde ske räcker det inte att minnas hur tonårstiden ser ut i backspegeln, man måste minnas hur den kändes. Och vad är ord värda? Jag vågar knappt tänka på hur många gånger mitt tonåriga jag påstått sig önska livet ut någon. I dagböcker eller chattar eller sms. Det var aldrig annat än tomma ord. Stora och fasansfulla och omogna ord att ta till när känslorna blev för starka. Men ändå tomma.

Vi vill så gärna förstå. Plötsligt står vi inför en tonårig kärlekshistoria som är omöjlig att förminska. Om detta handlat om vuxna människor hade vi talat om ondska. Nu handlar det om barn. Därför vill vi förstå. Ändå förstår vi inte. Hur skulle vi? En flicka är död. Två sextonåringar sitter häktade, på sannolika skäl misstänkta för mord och anstiftan till mord på femtonåriga Therese Johansson Rojo.

De starkaste bevisen är ett stort antal sms som skickats under minst två veckor mellan flickan och hennes pojkvän.

Först visste vi inte vad som stod i dom. Men jag tror inte heller att det blev lättare när vi fick veta.

För vad är ord värda?

De meddelanden som skickats mellan de två häktade tonåringarna kan verkligen vara allvarliga planer på att genomföra ett mord.

De kan också vara tomma ord från en ledsen sextonåring.

Hur skiljer man ord från ord när de ser likadana ut?




Jag tycker den här kolumnen är riktigt bra. Den är tagen från Aftonbladet, skriven av Annika Marklund;

"Två dagar före mordet.

En blond flicka på en scen. Hon sjunger en Elton John-ballad, rösten svajar och skär sig, men möts av applåder och busvisslingar ändå. I den suddiga YouTube-filmen är det fortfarande början av juni. En enda vecka kvar av nionde klass.

Nu är det mitten av augusti och verkligheten har hunnit i kapp.

Flickan på scenen sitter häktad, åtalad för anstiftan till mord. Natten till den sjunde juni ströp hennes pojkvän femtonåriga Therese Johansson Rojo till döds under en fest.

Pojkvännen har erkänt dråp. Flickan erkänner att hon sa åt honom att döda. Men hon lovar att hon inte menade det. Ett spel, bara.

Nedanför videoklippet hotas flickan till livet. Ord så vidriga att de omöjligt kan återges i tryck, skälvande av förakt, förtvivlan, hat.

Mordet på Therese Johansson Rojo har kallats unikt.

Svartsjukedramer ungdomar emellan slutar i tårar och gräl. Inte i oåterkalleliga tragedier.

Fallet är unikt också på andra sätt. Den mängd starka känslor dådet framkallat saknar helt motstycke i modern tid.

I tusentals bloggar, minnesfilmer och kommentarer uttrycker människor som inte kände Therese sin bottenlösa sorg över hennes öde.

Lika många skriver om det rasande hat de känner. Om de fasansfulla straff de önskar de två åtalade sextonåringarna.

Kanske är det inte så konstigt. Therese är inget ansiktslöst offer. Hon finns kvar på nätet, skrattande och smärtsamt levande. En potentiell syster, dotter, vän.

På nätet finns också de misstänkta mördarna.

Helst hade vi nog bara sluppit se. Föreställt oss dem som monster, djävlar. Förkastat tanken på att också de kunnat vara våra syskon, vänner, barn.

Men han som dödade ler och hon som bad honom sjunger och vi har två val. Att blunda, värja oss, gömma oss bakom hatet. Eller att försöka förstå.

Kanske är det för mycket begärt.

Det är märkligt. Den ökade vetskapen borde leda till ökad förståelse. Borde den inte?

Men i stället bara sotsvart hat.

Jag ser den skakiga mobilfilmen igen. En fem och en halv minut lång skärva frusen tid, fångad bara dagar före katastrofen.

På onsdag inleds rättegången.

Om ett par veckor kan flickan i filmklippet vara dömd för anstiftan till mord, ett brott bara fem personer dömts för de senaste tjugo åren.

Men allt kan också vara över då. Hon kan vara friad.

Fri. Utsläppt.

Till vad?

I tidningen läser jag om engelska brottslingar som får nya identiteter när de släpps ut ur fängelset.

Nya namn, personnummer, till och med utseenden. Som skydd.

Vi är inte där än. Svensk press är mer återhållsam med att lämna ut namn och bild på dömda eller misstänkta brottslingar.

Men pressen har inte längre ensam bestämmanderätt på vem som ska hängas ut.

För den som har en dator och en internetuppkoppling finns de åtalades namn och bilder bara några klick bort.

Precis som jag funnit flickans sång på YouTube. Hon har kommit till refrängen nu.

Hon sjunger om att förlora allt."


Therese, utan dig måste vi kämpa. Men du är fri nu.