Oh. My. God. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva säga det, eller hur många gånger folk förväntar sig att jag ska behöva förklara eller ursäkta mina känslor. Sen när måste en människa behöva be om ursäkt för hur hon känner? Hur hon mår? Vad hon tycker? Jag står för vad jag tycker och ingen ska försöka ta den rätten ifrån mig. Det är respektlöst och ogenomtänkt.

Jag är så trött på förutfattade meningar, jag är så trött på att allt man säger blir missförstått eller att någon tar något för givet. Det är synd att de ord jag kan få ner på papper aldrig riktigt kan forma sig på mina läppar, och det är ännu mer synd att i ett samhälle där tekniken växt sig enorm, har människor på något felvridet sätt lärt sig att tolka allting fel och ta saker för givet.

Att bli förbannad, anta att jag menar en sak eller att jag antyder något genom vad jag skriver, och sluta prata med mig, utan att fråga mig personligen först är otroligt dömande. Och det sårar mig att folk börjat tro att jag är en falsk och opålitlig människa på grund av vad de läser i bloggen. Mesta tiden handlar det inte om någon personligen och jag gör inga personliga påhopp mot de människor jag tror/trodde var mina vänner. Mesta tiden handlar det allmänt om något jag känner i min kropp, i mitt hjärta. Vem är ni att döma det?

Ofta tänker jag på att lägga ner bloggen helt och hållet. Det är förmodligen varför jag inte heller har någon blogglust längre. Jag känner mig sårad och utlämnad och jag blir ledsen och arg. Jag får ta mycket skit för något jag inte ens har gjort eller tyckt. Sedan tänker jag på hur stolt jag en gång var över den här bloggen. Hur glad jag varit, hur fint jag fixat den och all tid jag helhjärtat lagt ner i den, och jag kan inte länge förmå mig att stänga den helt och hållet. Men det finns heller ingen mening med att ha kvar den om jag aldrig skriver i den.

Men jag har ingenting att skriva för jag har ärligt talat inget liv och då verkar det meningslöst. Jag menar det. De vänner som stod mig närmast och som jag älskade och som förändrade mitt liv, de har alla vänt mig ryggen av någon anledning jag inte förstår. Jag måste få säga vad jag känner men när jag gör det slutar allt bara i katastrof. Behandlar jag folk så? Om någon säger att jag sårat dom eller svikit dom, vänder jag ryggen till och håller käften då? Nej, jag får dåligt samvete och försöker ta tag i situationen och be om ursäkt eller göra mitt bästa för att fixa det. Eller? Det gäller däremot inte folk som startar bråk över falska påhopp och påstår att jag är en svikare och en dålig vän, som hände för några år sedan när min bästa vän hade problem med att jag var kompis med hennes ex efter de gjort slut, trots att vi var vänner redan innan de blev tillsammans.

Jag vet inte vad jag gör för fel. Jag kanske är blind, för er andra kanske det är uppenbart. Men för mig.. I mitt hjärta känner jag att jag bara är vilsen och missförstådd. Jag känner att jag inte har några vänner, för om jag ska vara ärlig så har jag inte det. Jag har ingen att prata med, ingen att skratta med, ingen att gråta med. Jag har mina festpolare som jag går ut och festar med varje helg men de är inte sådana vänner jag kan umgås med under andra förhållanden. Jag förstår inte vad jag gör för fel och jag förstår inte varför folk vänder mig ryggen.

Jag förstår inte heller varför folk säger att det kanske inte är dom som vänder mig ryggen det kanske är jag som vänder dom ryggen. Jag är inte en idiot. Jag har försökt laga alla trasiga förhållanden, allt som gått sönder för att i mitt hjärta känner jag att jag inte vill förlora dessa personer. Men det har aldrig fungerat. Och inom loppet av ett fåtal veckor, står jag nu helt ensam, och de tre närmaste vänner jag någonsin haft, vände ryggen och gick därifrån. Den ena sa inte ens ett ord.


Folk säger att det är mitt fel. Att det alltid är mitt fel. Att jag har en viss inställning till saker. Eller att det är mitt fel eftersom saker aldrig blir som jag har tänkt mig. Jag kanske har för höga förväntningar men hur kan det vara mitt fel? Om jag vill att något ska bli underbart så gör jag mitt bästa för att komma dit.

Låt mig inte ens börja på Grekland. Jag ville att det skulle bli underbart. Jag hade inställningen att det skulle bli bra. Och jag gav aldrig upp. "Imorgon ska det bli bättre. Jag ska göra det bättre". Det sa jag varje kväll och varje kväll slutade det med att jag satt och grät och ville åka hem. Jag har ett öppet sinne, men jag respekterar inte folk som behandlar mig respektlöst. Det första som hände nere i Grekland vad att jag insåg att jag inte kunde få några vänner eftersom majoriteten är killar och de hade en uppfattning om att de kunde få ligga med mig om de så bara ville. ALLA, och det är ingen överdrift, tänkte så om mig. Vad ska jag göra i den situationen? Var det mitt fel att jag inte kunde knyta kontakter eftersom jag inte kunde lita på att de är vän med mig för MIG och inte för min kropp? Var det mitt fel att det fanns människor som inte verkade ha något annat livmål än att trycka ner mig, snacka skit om mig bakom min rygg, sprida rykten eller säga att jag inte dög eller var värdelös?

Jag kan bara inte förstå hur det var mitt fel. Och om någon vill förklara så är jag mer än öppen för det. Men jag orkar inte med några påhopp.


Cred om du lyckats ta dig ner hit. Ge mig gärna synpunkter. Mitt hjärta och mitt sinne är förvirrad och jag blöder. Om jag kunde ställa allt till rätta så skulle jag det. Jag vet inte vad jag ska säga mer.. Jag är ledsen...