Jag vet inte om jag trampar någon på tårna nu och det är verkligen inte meningen. Men på senaste har jag läst mycket bloggar och jag har fått höra från många tjejer om alla tankar kring pojkvänner och att man inte har någon. Det är saker som att man vill hålla någon i handen och gå på promenad i kylan, det är saker som att få sova nära någon, och att få kärlek och bekräftelse och ödmjukhet. Man vill ha någon som bryr sig.

Kanske är det bara av mina egna erfarenheter, och förmodligen är det, men jag tycker det är skit. Det är höst, sånt här händer bara på hösten. Jag vet att det man delar med en pojkvän är en helt annan sak än det man kan dela med en bästa kompis. Det är en helt annan närhet och ödmjukhet och trygghet. Men vem är det som har bestämt att man måste ha en man/pojkvän för att må bra? Det sitter någon annanstans och i slutändan är det ändå man själv som måste se till att dra sig upp ur oändligheten även om någon annan kan hjälp dig att hålla huvudet ovanför ytan tills det händer.

Många människor är rädda för ångest. Är rädda för starka känslor och panik för att de själva inte vet hur det känns och aldrig har varit med om det. Faktumet är att närheten och tryggheten kan vara just den avgörande faktorn som driver två personer längre ifrån varandra. Att behöva någon är en stor press att bära för den andra, även om det låter fint.

Jag kommer få skit för det här, men jag bara tänker högt. Men varför får tjejer för sig att man måste ha en pojkvän för att må bra? Det verkar inte gå in, det faktumet att det är upp till en själv att ta sig upp och att man lätt kväver någon annan i paniken. En annan poäng är att man måste vara försiktig med det där, för man faller ännu djupare ner i skiten om man driver bort en människa man släppt in på livet. Sån kärlek dessa tjejer letar efter finns bara på film, och det är fint att ha något att sträva efter, men det är inte riktigt. (Här sitter jag och snackar och ni frågar er "vad fan vet du om det, du har haft ett enda förhållande, synd om det gick åt helvete") Ja, men jag har drivit bort långt fler än en människa på grund av min ångest, depression och panik.

Det kanske bara är jag men jag mår fantastiskt bra. All skit som pågått under 20 år är plötsligt bara borta. Min attityd är förändrad. Nej, mitt förhållande tog mig inte hit, det gjorde jag själv, och det förhållandet var bara ett kapitel på vägen. Jag trivs såhär, och jag är stolt och nöjd över att jag står här stadigt på båda benen och inte tror att jag behöver någon annan för att må bättre. Därmed inte sagt att jag inte tycker det är kul att dejta, flörta, eller ha sovsällskap. Jag vill inte skaffa en pojkvän för att jag vill ha en övermänsklig trygghet, närhet, eller en hjälpande hand. Jag har inga krav, inga förväntningar, jag behöver ingen "hjälp". Jag har inga villkor.

Jag tycker det är synd att tjejer ska behöva känna att de behöver någon för att må bra. Det handlar om inställning och attityd. Om att lära sig trivas med sig själv och lita på att man har förmågan att själv lära sig att andas och överleva. Det kommer inte gå fortare för att man har en pojkvän, för under all bubblande nykärlek ligger de gamla känslor och trycker ändå. (För jag tar för givet att det här är känslor som kommer från andra håll än att man inte har en pojkvän, för det är bara tragiskt, man behöver inte en pojkvän!)

Jag vet inte vad jag har sagt nu. Jag har bara skrivit ord som bildat meningar och jag vet inte vad det har blivit av det hela. Det är bara tankar.



Än en gång, om jag trampat någon på tårna ber jag om ursäkt. Det här är inga personangrepp, det här är bara mina tankar om att man inte behöver en man för att bli glad och må bra igen. Jag behöver inte det, men har en gång i livet också trott det och känt sådär, och jag kom ända hit och hittade min egen trygghet efter vägen. Jag hade förmodligen bara tyckt att den här texten meningslöst dravel, "en fin tanke, men det funkar inte för mig", och surfat vidare. Och jag hoppas ingen tagit illa upp.

Och for the record, jag älskar mina vänner, och jag ställer upp för dom i alla väder, och om dom vill gråta hos mig tar jag mer än gärna emot dom med öppna armar. Men jag vet att även dom kan ta sig upp och jag hoppas att de, om de någon gång känner såhär, öppnar sitt sinne inför att det finns andra runt omkring som kan hjälpa till att hålla huvudet ovanför ytan, och att de inte behöver hitta en pojkvän för det. Tack för mig.