Morgonen efter. Dagen efter. Jag mår som om tåget har kört över mig och sedan kommit tillbaka för att göra det igen, bara för skojs skull. Jag är en slagen soldat. För mycket vin+mer vin=inte bra.

Jag sitter här och är helt tom. Jag känner ingenting. Jag har legat och försökt få fram en enda känsla, vilken som helst! Ilska, glädje, ångest.. Men ingenting har fungerat. Jag känner absolut ingenting. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vet inte var jag ska göra av mina händer och mina armar, vet inte vilken personlighet i denna störningslek jag antagit just nu, men jag beslutade till sist att ändå hålla mig för mig själv. Better safe than sorry.

Det finns inga tvivel. Inga arga blickar i spegeln och en bild som säger "Nathalie vad har du gjort?". Ingen ångest, inga skuldkänslor. Inte heller någon glädje eller tillfredsställelse. Alla andra tankar som brukar uppkomma i såna här situationer är borta. Jag känner helt enkelt ingenting. Det må vara bra, för alla känslor skulle vara negativa nu, men det vore kul att känna något. Jag är ju inte van vid det här, det här med att han inte får mig att känna någonting alls.

Kanske gör jag såhär för att känna smärtan, och när den inte kommer,
är jag inte fullt ut tillfredsställd.