Japp, då sitter man på jobbet då. Är uttråkad som vanligt och vill helst bara åka hem och lägga mig igen. Men jag får kommer hem och sov asnart.. Öööhhmm..?
Jaadu, och bra går det inte heller, mest för att jag är så himla slö men också för att det inte finns mycket att ringa på längre.
Och i morse vaknade man till soluppgång och fågelkvitter. Hum? En fet chock att komma ut i snöstormen, men ändå befriande. Jag älskar morgnar när det inte riktigt hunnit bli ljust än, och det ligger ett blått ljus över världen och snön är fin och jag får pulsa för att komma fram. Det är mysigt. Det är såna små grejer, precis som stjärnfall, som gör mig glad.
Jag såg förresten ett stjärfall häromdagen. I vanlig ordning log jag, kände en värme, blundade och önskade mig något. Samma gamla sak som jag önskat mig varje år sen jag upptäckte stjärnfall på Zakynthos 2005. Vi får se.

Jag vill tro på ödet, och att ödet ska bestämma åt mig. Men det känns ju förjävligt tt lämna det het i ödets händer. Jag vill ha inverkan själv, kunna göra, förändra, fixa, hjälpa till. Jag vet att det inte går för jag suger på det och jag gör bara saker värre. Och det är de största misstagen, att jag aldrig lär mig av mina misstag. Jag bara förstör. Jag önskar att det inte var så och jag önskar du brydde dig och jag önskar du kunde släppa in mig. Jag förstår inte varför du inte släpper in mig, varför du inte ger efter för känslorna och möjligtvis låter dig själv falla. Inse. Förstå. Jag vill inte blockeras, det gör ju känslan ännu värre.
Jag hatar de här känslorna. De är fan helt värdelösa och så jävla ovärda. Och jag har börjat drömma om dig, varje natt. Vilket är underligt eftersom jag inte sover på nätterna utan är i något sova-vaken-tillstånd. I wish it would be better. Har varit vaken i nära fyra dygn, om inte mer.
Hur kan något, som är så perfekt i drömmarna, vara så katastroflt i verklia livet? Varför kan vi inte bara visa hänsyn till varandra och ha det där dröm-förhållandet vi båda villa ha? För det blir ju vad man gör det till.

Jag önskar jag hade varit bättre. En bättre flickvän, en bättre människa. Gud vad jag saknar honom (Och i natt var första gången jag kunde säga det utan att börja gråta, och istället såg jag alla fel och misstag vi gjort mot varandra. Fan)
Men Gud, vad jag saknar honom. Det gör så fruktansvärt ont. Jag gjorde så fel, så mycket fel, och jag erkänner det och jag ångrar dom något otroligt. Han gjorde också mycket fel. Jag tror att vi båda lärt oss av misstagen, (och hans misstag var tydligen jag.) Men jag tror att vi båda vet vad vi borde gjort och ska göra bättre nästa gång. Jag förstår bara inte varför vi inte kan göra det bättre tillsammans. När vi är dom vi är för varandra.

Dagarna går fruktansvärt långsamt och nätterna är en pina att ta sig igenom. But if you deal with the pain you will reach the benefits. Jag bara hopps det händer snart...

Jag kan inte släppa dig, för jag är rädd att det kommer vara det största misstaget i mitt liv.