Lyssnar på: Peter Cincotti - Goodbye Philadelphia.

Efter ett samtal fram och tillbaka med Oscar, inser jag att han är död. Inte Oscar alltså, Christoffer. (Och det är första gången jag nämner hans namn..) Han dog.. Den personen jag älskade högst på jorden, den underbara, varma, mjuka, fantastiska, "far till mina barn"-killen, är död. Och sorgen är större än något annat och jag bara gråter. Det blir ingen begravning, inget avslut, inget säga farväl. Och det gör ännu ondare..
The pain is numbing and I'm crying my eyes out, realizing he's gone. Gone forever. Realizing that time will never come again. And realizing that I just have to accept it for there's nothing I can do to bring that man back to life.

Har sprängande huvudvärk och ont i magen. Det är helt sjukt att inse, helt sjukt, att inse, att människan faktiskt är död. Borta. För alltid.
Jag kommer alltid ha minnena, jag kommer fortsätta le. Men jag kommer sörja. Gråta mina tårar, för ingenting kan trösta när en människa man älskar går bort.

It's hard to deal with the pain of losing you everywhere I go. But I'm doing it.

Vila i frid älskade Christoffer.

Du var rädd för att bli det där exet som förstörde mitt liv. Det där exet som var ett svin och sabbade mig. Och jag sa att du aldrig skulle bli det för att du hjälpt mig med så mycket, för allt vi gått igenom, för allt vi var. Men se på mig nu. Jag är förstörd. Vad hände med allt det där? Det är lätt att skylla ifrån sig på någon annan men jag tror du själv vet vad det är du egentligen har gjort mot mig.
Det största sveket var inte att du gjorde slut. Det var att du lämnade mig i sticket när jag behövde dig som mest, för du är min bästa vän. Och bästa vänner gör inte så...

Lyssnar på; Rascal Flatts - What hurts the most

Jag har märkt att jag inte orkar förklara mig längre. Jag orkar inte säga att det är sådär, eller att det är dåligt. Jag bara slänger ur mig att det är bra. Men ibland är det bättre att ljuga och låta lögnen så småningom övertala dig att det är sant. Ångest och ursäkter kantar alla handlingar. Kantar vardagen med sin alltför välkända närvaro. Jag gör det bättre för en stund men det är ganska ångestfyllt bara att veta att det kommer tillbaka så småningom.

Jag kan liksom inte skriva. För allting går runt, runt och jag sitter här som en musikvideo till musiken som strömmar från högtalarna. London, Malmö, fjällen, USA.. Och jag har 50 kronor på kontot så jag kommer verkligen ingenstans, och det är lite svårt att planka ända till Malmö, och USA också för den delen.

Hur kan jag ställa samma fråga om och om igen? Hur kan jag aldrig få nog? Jag blir så trött på allting som snurrar runt, runt för jag orkar inte längre tänka. Men hur slutar man tänka? Hur trycker man bort känslorna och tankarna?Hur lyckades du..? Hur lyckas alla andra gå vidare? Jag vet att det kommer men, det är så jobbigt att bara gå och vänta, särskilt under dessa omständigheter.

Det som är värst är väl att jag förlorat min bästa vän. Min livskamrat såklart, men min bästa vän. Och han vill inte ens lyssna. Det gör ont. Han lyssnar inte, han är inte ledsen, jag förtjänar väl inte hans tårar men om det är någon som inte förtjänar tårar är det väl han. "Visst jag har varit en fitta men du är värd mer asså fan".. Jag har så mycket att säga, så mycket jag vill göra. Så mycket jag behöver göra men jag förmår mig inte att lyfta luren och säga de få orden, "jag kommer nu, kommer och hämtar sakerna".. Det är som att säga "jag kommer nu, jag kommer och suddar ut mig själv ur ditt liv".. Och vem fan vill suddas ut?..

Jag vill bara gråta. Men det finns inga tårar kvar för idag. Men det kommer väl snart. (tänk på sminket, tänk på sminket...) Jag skiter i sminket, det kan rinna bäst det vill jag bryr mig inte.. Jag vill inte hämnas, jag vill inte göra någonting, jag vill bara ha mitt liv tillbaka.. Och alla säger att det ligger i mina händer, men jag är fan inkapabel att reagera.

Det är svårt att få fram de rätta orden. Det gör bara ont i magen, ont i bröstet. Kramperna närmar sig och ångesten bara växer sig starkare. Hallucinationerna slutar inte, du går mot mig hela tiden. Jag ser dig. Dig, dig dig dig.. Vad kan jag säga? Det gör fortfarande så jävla ont..


Jag ligger med telefonen bredvid mig. Bara väntar.
Bara väntar på att du ska lyfta luren och slå mitt nummer, slå det på måfå, komma ihåg.
Jag kan gråta ibland, det är okej. Men smärtan och tårarna är inte det som kommer åt mig, som tar på mig hårdast. Det är att jag inte vet, att jag inte förstår. Jag känner mig som ett barn, jag förstår ingenting, och du förstår inte mig heller.
Det är jobbigt att somna, det är jobbigt att vakna. Det är jobbigt att leva. Att leva varje dag med ångesten, med vetskapen om att jag aldrig fick chansen. Känna hur du bara gav upp.
Jag känner det varje dag. Hur du gav upp på mig, och vårt liv.
Min livskamrat, min kärlek, när ska jag lära mig att leva utan dig? När ska jag förstå hur någon annan tagit min plats i ditt hjärta?
Du är med mig överallt.

Jag trodde på dig. Jag vet att du inte vet det, att du inte förstår det. Och det gjorde så ont att aldrig få visa vem jag kunde vara, vad jag kunde göra. Att du inte såg det som fanns i mitt hjärta, i min själ. Att du inte såg mig.

Du högg mig i ryggen gång på gång och jag förlät dig. Jag föll varje gång men jag reste mig, tog nya tag, och trodde fortfarande. Min tro höll mig uppe. Men du trodde aldrig för du gav upp på mig, på oss, på allt. Jag trodde aldrig du skulle ge upp.

Det kanske är sant att jag tog dig för givet. Jag gör aldrig om det misstaget igen. Jag har lärt mig, och även om jag aldrig kan få tillbaka dig ska jag inte göra samma misstag nästa gång. Med nästa kille.

Men du har en ny nu och jag menar det när jag säger att jag vill att du ska vara lycklig. Men varken du eller hon kan neka till det faktumet att jag faktiskt finns. Jag kommer aldrig upphöra att existera. Även om du raderar alla sms, alla minnen, gör dig av med alla saker, kort, foton och nallen.

Det är inte sant att jag kommer sluta älska dig. För du finns alltid här.
Men vet du, det gör ont att suddas ut.

Jag har aldrig gråtit så mycket i hela mitt liv som jag gjorde igår. Aldrig gråtit, skrikit och känt hur hjärtat gått sönder, i hela mitt liv. Och det kan jag svära på. Jag har aldrig varit så ledsen, förtvivlad, panikslagen. Jag slog sorg och panik i Sofie, som stod på trappan och grät. Jonna var här, strök mig över ryggen, kramade, för tårarna tog aldrig slut. Harald ringde, hade inga ord. Förlåt allihopa, men jag visste inte att det skulle kännas såhär, jag visste inte att man kunde vara så förkrossad. Jag visste inte att jag kunde vara så bestämd i all min panik och ångest.
Hur kan man tro att jag efter allt det här fortfarande har hopp och tro? Det är så jävla skrattretande.

Jag var hur som helst hemma hos Markus (Jesus) igår, med Sofie, Sebbe, Putte, Hampus etc. etc. (I don't remember). Försökte att inte dricka så mycket med tanke på att det kunde vara farligt, men jag var som en svamp, fast jag kände typ ingenting. Jaja, det var mysigt hur som helst. Vi hade trevligt och jag skrattade och hade inte alls ångest över huvud taget. Ville inte skrika, ville inte gråta. Slutet på kvällen var bäst, innan vi åkte, satt och skämtade, satt nära (oh my god, make me fall in love COME ON THEN!), och sen fick jag skjuts hem. Somnade med ett leende, tro det eller ej.
Och för första gången på hur länge som helst drömde jag inte om honom. Jag drömde något, men han var inte med.

Och så fort jag slog upp ögonen i morse kände jag hur trasig jag var. Jag kände smärtan, och jag kan inte riktigt beskriva den men jag har aldrig varit såhär krossad förut. Aldrig. Det är en konstig känsla för att jag aldrig känt den såhär förut. Och jag kände hur trasigt mitt hjärta var, och hur mycket det sved under ögonen, kunde knappt se. Har legat med kyla på länge under morgonen för att det skulle avta. Är svullen och rädd och panikslagen. Vet inte hur jag ska gå vidare.

Jag menar det jag säger, men jag vill också vara lycklig. Så jag antar att allting bara krockar.

Man vet aldrig sanningen. Och i det här fallet kan man bara tro, spekulera, analysera. It sucks, yeah it does. Anfallet har lagt sig men paniken sitter kvar. Panik! Vad händer? Det är så konstigt, jag liksom, tänker på honom hela tiden, drömmer om honom varje natt. Och varje dag. Smärtan är fan så outhärdlig att jag bara stirrar rakt ut i luften och inte ens tänker längre. Jag fattar liksom inte. Vad hände med att det var jobbigt att behöva anpassa sig efter någon? Planera? Etc, etc. Just nu känns det bättre, Sofie kom över och hanterade the breakdown, Jonna är på väg. Det är skönt att man i alla fall har bra vänner. Hur skulle jag annars stå upp?
Nej det är konstigt allt det här. Och pusselbitarna går inte riktigt ihop. Och jag är tydligen inte värd ens respekten att få veta någonting alls. Känns ännu bättre.

Jag förstår att världen föll samman när jag lämnade dig ibland. Men jag vet inte längre vad som är bra med mig. Jag är försvunnen i värsta dimman, och den är inte skapad av alkohol.

My biggest crime, is that I didn't tell you that I love you every single day.

It makes me wanna cry cause i'm losing the best friend I've ever had.

Men det får gärna regna... Och visst gör det ont, såren, huvudet, kroppen. Men ingen smärta är värre än ett brustet hjärta..

Har varit vaken hela natten, och känt om hjärtat sitter kvar.


Kunde inte sova, kände mig inte trygg.
Let me tell you about the one. The one is the person who sees you for the idiot you are, but they still want you in their life. That's the one. You're my idiot, which must mean, I'm your the one..

Jag vet inte, men jag vet ingenting. Det finns så mycket jag vill säga, men mycket känns för personligt för att skriva ut allt här, även fast det här känns sm enda vägen att få orden att gå fram till dig. Och då ser du ändå hur mycket jag har skrivit här, tänk då hur mycket mer det finns att säga!

If you just deal with the pain you will reach the benefits.


Och jag håller mig fortfarande på min kant i sängen, längst in och ger plats för dig. Ifall du någon kväll skulle få för dig att sätta nyckeln i mitt lås igen och krypa tätt intill mig.

Jag gråter inte lika mycket för att jag är ledsen som för maktlösheten. Jag är helt maktlös. Jag kan inte göra någonting alls, för att förändra den situationen jag sitter i. Det kan i alla fall inte bli till något bättre. Bara sämre och det orkar jag inte heller för då blir jag mer ledsen. Hur ska jag kunna lösa den här eviga ekvationen mellan hjärta och hjärna? Den tar aldrig slut och det blir värre för varje dag.
Och jag lovar alla att jag ska sluta. För jag måste bara sluta, men jag kan inte. Det är för starkt. Dragninskraften är för stark och det gör mig förtvivlad när jag inser att han, han har inga sådana känslor för mig what so ever. Det gör så himla ont och surprise! Här gråter jag igen!
Han vet hur det känns att gråta varje kväll för att jag inte ligger bredvid honom. Men nu har han glömt det, och nu är han inte ledsen längre. Istället är det jag som är ledsen för två. Ledsen för att han inte ligger bredvid mig, och ledsen för att jag inser att han förmodligen aldrig kommer göra det igen. Ledsen för allt som jag inte kan göra, allt jag inte kan säga. Ledsen för att jag saknar oss så himla mycket.

Men mest av allt är jag ledsen för att jag fortfarande tror. Och tro, det är något som vi aldrig haft gemensamt. Vi har aldrig trott samtidigt. Och när min nu växer sig starkare och starkare, så tynar din bort för att för alltid försvinna ur dig. Och det gör också ont. Fruktansvärt ont. För du höll mig alltid uppe, du lät mig aldrig falla. Och om min tro vacklade, då trodde du för båda. Nu har din tro vacklat, och försvunnit ur dig, medan jag sitter här och jag, jag tror fortfarande. Och jag tror för oss båda, fortfarande. Och det gör så fruktansvärt ont att inse att jag kan tro, jag kan tro hur mycket jag vill.
Men det kommer inte att bli vi två igen.....

Jag är helt förtvivlad. Vet inte vart jag ska vägen och nu slåss mitt inre som aldrig förr. Mitt hjärta och min hjärna har aldrig hatat varandra mer än vad de gör nu. Och jag har aldrig marit mer maktlös.
Jag försöker beskriva hur jag känner men det går inte för jag är bara förtvivlad. Och jag bara gråter.. Jag kan inte göra annat..

Alla får se mig gråta. Alla får trösta mig. Alla utom du. Du som har satt mig i den här jävla sörjan från början. Du som har spelat alla dina kort så fel. Du som har orsakat all den här förtvivlan inom mig.
Det ont så jävla ont att fatta att jag inte betyder ett skit för dig längre..

Was it all just a lie? Jag vet inte ens vad jag ska tro längre. För jag förstår inte ens hur vi bara gick att kasta bort från början. Över ett jävla bråk. Över feghet. Jag kanske inte borde säga det men allt är ditt fel. Och det är faktiskt sant. Hade du inte varit så jävla feg hade det aldrig blivit såhär. Hade du sen inte valt att spela så jävla häftig hade det inte blivit värre. Men ser du, här sitter jag med två månader av skräck och tårar bakom mig. Med saker som en ensam Londonresa, ett bråk "bara för att du bryr dig", ett strul mitt framför ögonen på mig, en vecka av att inte höra av dig för att du, som vi sagt, är så jävla feg fortfarande, och ett telefonsamtal med informationen om hur många du strulade med på julfesten igår trots att du för två veckor sen (TVÅ VECKOR!!!!) sa att du älskade mig.
Jaa, allt är ditt fel.
Och här står mitt hjärta och min hjärna och slåss mot varandra. Hatar varandra. För hjärtat säger hur mycket jag fortfarande älskar dig. Trots att det inte är mycket kvar av det. Och hjärnan säger att jag ska låta allting vara, släppa allt och strunta i dig.
Men du vet, jag är en kompromiss-tjej. Och jag vill kompromissa även i det här fallet. Men hjärtat och hjärnan kan inte kompromissa, för då blir allting bara fel. Jag måste välja sida. Och det tänker jag inte göra.

Och du sitter där och läser det här och tänker; "lyssna på din hjärna, så jag slipper dig någon gång......"

Det är så mycket jag skulle gjort nu i efterhand, så mycket jag tänker på. Hur jag skulle hanterat hela situationen från början. Men det är svårt att låtsas när ens hjärta går i bitar. Och när det bara blir värre och värre, han sårar en mer och mer. Och allt man vill är att aldrig mer prata med honom, tänka på honom. Men det går inte för kärleken finns fortfarande inom mig och det är säkert dumt men så är det. Och samtidigt ligger mitt hjärta på hans golv och han stampar på det gång på gång på gång...
Och han bryr sig inte ens.

Och det gör så ont. Ja, jag är hellre vän än inget alls. Men jag är ingen vän som du två dagar efter vi brytit kan säga till att du strulade med två stycken igår. Jag är inte heller någon sådan vän som du kan ta för givet. Men det känns som att du inte ens bryr dig. Känns som om att om vår vänskap ska funka så måste jag höra av mig, jag måste kämpa, planera, fixa. Och jag har inte orken för det för jag mår för dåligt och jag har för ont. Och du bryr dig inte om jag hör av mig eller inte. Det är fine för dig.

Det gör så jävla ont att fatta att jag inte betyder ett jävla skit för dig.....

Är det någon som håller räkningen på hur många gånger mitt hjärta har blivit krossat de senaste två månaderna? Inte ens jag.. Dagarna går så himla långsamt och jag försöker sysselsätta mig för att inte må skit.. Jag har så jävla jävla jävla ont. Jävla skit också.

Och julen, jaa.. Den blev självklart förstörd. För jag bröt ihop och fick feber och frossa och grät floder.. Fy fan, jag var så jävla ledsen.. Egentligen ville jag bara dra till i ratten på vägen hem och slippa eländet. Vet att jag inte kan. Det gör så jävla ont! Och så fick jag en mistel i julklapp.. Helvete...

Jaa hur som helst så blev allting skit till slut i alla fall. Som jag trodde men verkligen inte hade hoppats. Jag trodde jag skulle kunna hålla fasaden uppe tillräckligt tills jag fick komma hem och bryta ihop. Men det gick inte. Jag såg på familjen och jag bara såg de där bilderna och de där drömmarna jag hade byggt upp. Om att det var HONOM jag ville gifta mig med, att det var HONOM jag ville ha barn tillsammans med, för han skulle bli en så fantastisk pappa.. Fan, jag är så jävla dum. Jag är så jävla jävla dum som någonsin trodde. Som någonsin gav honom en till chans. Fan vad dum jag var..

Han är så orättvis, och så dum. Och jag är så arg, ledsen och besviken. Har aldrig känt de känslorna starkare, men ändå älskar jag honom, och JAG FATTAR INTE VARFÖR!!! FAN, FAN, FAN i HELVETE ta mig alltså... Fan, fan, fan..

Vem ska hjälpa mig hitta hem...?

Efter gårdagen mår jag skit. Skit, skit, skit.. Sov inte ens blund i natt för jag kunde inte stänga ögonen, och även med ögonen öppna fick jag flashbacks och såg allt i respris. Om, och om, och om igen.. Jag förstår inte själv vad jag håller på med längre. Så snälla fråga inte..
Det blir bara värre och värre, igår blev det värst. Och jag förstår inte hur jag står ut, hur jag kan blunda så för det faktum att jag bara mår sämre och sämre.. Att jag bara vill sova, för alltid..
Nej, jag förstår inte själv varför jag blundar, blundar så hårt, struntar i allt, och fortfarande slåss, kämpar.. Men jag gör det.. Jag fortsätter för jag kan inte ge upp nu.. Kanske ger han mig tecken, kanske är det bara massa skit han håller på med för att jag ska sluta älska honom.. Om det är det fungerar det inte alls, jag blir bara ledsen och sårad istället, för nu har han krossat mitt hjärta minst fyra gånger de senaste fem veckorna.. Det gör ont.. Och igår var värst av dem alla.. Jag glömmer aldrig den bilden..

I think we need to talk, sort things out. För det här håller inte, varken vi eller vänskap eller nånting, inget av det håller och vi kan inte ha det såhär.
Jag älskar dig.. Jaa, fortfarande...

Vad hände inatt egentligen...? Jag menar inte snubben. Jag menar dig. Jag vänder mig till dig, för du är den enda jag litar på. Du beter sig som ett svin och behandlar mig som om jag är värd mindre är hundskit. Du säger att du aldrig mer vill prata med mig, nånsin. Du hotar mig med mina egna ord. Och sen säger du att det är för att du bara bryr dig? Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Förlåt, men jag förstår inte det här. Jag har kämpat hela morgonen för att försöka förstå, men ingenting har varit mer suddigt än det här. Och jag finner ingen klarhet i det what so ever.
Och ändå förlåter jag dig på en gång. Säger förlåt, ber om ursäkt, trots att det är du som trycker ner mig. Suck.. The things you do for the one you love.. Man blir inte klok, man gör saker, men man förstår egentligen inte varför för alla principer säger annorlunda. Jag skulle aldrig låta någon behandla mig på det här sättet. Ändå låter jag dig coh det är JAG som ber om ursäkt? Nej, nu är det faktiskt din tur att be om ursäkt också, och jag hoppas du inser det själv?
Jag försöker så gott jag kan. Och ibland ger jag upp. Ibland orkar jag inte. Men sen skjuter jag bort de tankarna och tänker att det är värt det istället. Jag vet inte längre... Jag vet ingenting. Igår hörde vi I will survive, och jag kände att såhär är det fan. Men nu så ångrar jag det. JAG VET FAN INTE! Allt jag vet, allt jag vet är att jag älskar dig. Och för mig har det aldrig riktigt blivit klart varför man skulle vilja vara utan den man älskar. Jag kan förstå nu, att även om man älskar varandra så funkar det inte alltid; man vill olika saker, man är olika, man kan inte komma överens. Och det är trots att man älskar varandra till döds.
Bara det att jag vägrar vara den personen. Jag vägrar vara den som ger upp kärleken när den väl har kommit och knackat på dörren. Jag vägrar vara den som suddar ut alla drömmar om framtiden tillsammans bara för att måla upp nya. Jag kan inte vara en blank tavla. Det är vad jag blir utan honom, för i alla planer fanns han med. Och jag gick runt hindrerna och hittade lösningar. Jag kunde! För jag ville så jävla gärna! Och kunde jag då kan jag fan nu, även fast jag bara kämpa från ett håll.

Jag vill inte leva utan den jag älskar... Punkt slut..

Yeah. Let's talk about this. The things you do for the one you love.
Man gör sånt för den man älskar, man ställer upp.
Och jag vill inte orsaka några problem och jag vill inte bråka och vill inte såra någon eller bara göra så att allt exploderar. (Som jag förmodligen redan har gjort och jag är ledsen för det). Men hur blir det nu då? Jag är så himla ledsen just nu och som jag redan har sagt, det här är något jag inte kommer kunna förlåta. Jag älskar dig, vill vara med dig, och jag har lovat att bära oss tills du återfår tron och det tänker jag göra också. Men jag kan inte leva på att bara ge och acceptera hela tiden. Det krävs mer än så och det krävs inte bara att jag gör förändringar, det krävs att du respekterar mig. Det är allt jag ber om, lite respekt. Är det för mycket från den älskade person man är tillsammans med?

Pappa frågade mig en fråga i morse, vem som var min bästa vän. Utan tvekan tänkte jag på dig. Han frågade vem som var din bästa vän. Jag svarade Anzo. Han sa; "Varför fortsätter ni då plåga varandra? Den man är tillsammans med ska vara ens bästa vän. Den man delar sitt liv med"
Jag är varken din bästa vän eller den du delar ditt liv med. Jag finns bara med någonstans på hörnet. Och jag undrar om du vet hur det känns? Jag tror du vet det, men jag är inte säker.

Jag hoppas absolut inte på dig, vill inte få dig att må dåligt. Jag vill bara få dig att förstå.

You've not always been the best man or friend for me, but my love remains true.
And I don't know why. I always seem to give you another try.

Oj. Vad jag känner mig stark, och konstig. Och förvirrad.
Jag slits så mycket, för ibland så kan jag tycka att jag får acceptera det här och gå vidare med livet, för jag har ändå lärt mig så mycket och det här var en underbar upplevelse. Men ibland så känner jag verkligen att han tar mitt hjärta med mig om han går. Och jag vill inte vara utan hoom, vill uppleva mer med honom, vill vara mer med honom, vi är inte klara än.. Vi är verkligen inte klara än..

Jag ska väl sluta älta, även om det aldrig kommer gå. Jag får se. Jag får se. Jag ska sluta skriva förvirrade och konstiga inlägg i alla fall. Det blir bara jobbigt.
Jag vet att det kommer gå bra, hur det än blir. Jag kommer att resa mig. Även om det är med hans brännmärken kvar i min rygg. I mitt hjärta..

Maybe i shouldn't love you, but i do..

Jag vet att du vet att du är ett SVIN som satt mig i den här situationen. Att du är ett svin för att du har så jävla dålig tajming precis innan london, något som vi sett fram emot, och något som vi verkligen behövde, lite kvalitetstid bara med varandra, borta, semester. En sån resa och en sådan möjlighet kommer inte komma på ett långt tag för du vet att den ekonomin har inte jag.
Jag vet att du vet att du är ett svin som inte kan säga till mig vad det är för fel. Att du är ett svin för att du lämnar mig i sticket. Svin, svin, svin.

Trots det så älskar jag dig och det vet du. Jag måste få vara arg, ilskan hjälper mig hantera sorgen. Och jag vet att jag fortfarande borde hoppas för du ska få tid och sen kan vi börja träffas. Men för mig känns det nu som att den tiden vill du ha till att komma över mig, och sen när vi ses har du gjort det och då är det lugnt, då är vi bara vänner. Jag blundade för det faktumet igår, men tänk om det är så?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag måste ju veta om jag ska hoppas eller ge upp. Och jag vet att jag inte får höra av mig. Men jag måste få veta det.

Jag måste få veta.

Idag är det torsdag. En ovanlig arbetsdag och jag måste gå till jobbet, men jag är så trött. Jag har på sin höjd sovit ungefär tre timmar i natt. Tre.. Jag är så himla trött.
Jag är så trött och jag börjar gråta av ingenting egentligen jag bara orkar inte vara vaken.
Jag önskar att jag hade kvar hans parfym här. Jag vill lukta, känna mig trygg, älskad. Vill känna kärlek. Vet att det inte är rättvist men jag skulle behållit den.

Orden är få för jag är för trött för att orka. Men känslorna är många. Men jag har ett uns hopp kvar i alla fall. Samtalet igår var rätt bra, eller, det gick rätt bra.

Det känns helt värdelöst. Jag vill bara vara med honom. Igår var det kaos. Jag försökte prata i början och vara lugn och det gick jättebra. Han sa gång på gång sa att han inte kunde men jag brydde mig inte. Sen sa han "jag vill inte vara tillsammans med dig längre". Genom alla sina tårar, genom all sin kärlek för mig sa han de orden. Och de fullständigt krossade mitt hjärta och jag blev helt galen och bara grät och grät och upprepade tusen gånger att jag inte kan leva utan honom, jag vill inte, jag klarar det inte. Jag älskar honom.. Sen sa han åt mig, för typ sjuttonde gången att åka hem. Men jag kunde inte. Jag satt ute på hans stentrappa i en timme och tio minuter och bara grät och skrek. Tills hans mamma tvingade in mig och tvingade mig att åka hem.
Det var vidrigt, något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Och igår, när jag hade kommit hem och sen hade pratat med honom, då kändes det lite bättre. Tills tio minuter senare då jag bara bröt ihop igen med tankar om att jag vill att han ska vara nära, att jag inte kan förlora honom, att jag inte har fått kyssa honom på en vecka, och tänk om jag aldrig får fry igen och om jag får, när?? Jag var livrädd. Livrädd. Det gjorde så ont och jag saknade honom så jävla jävla mycket då. Visste inte när jag skulle höra av honom igen.
Och jag saknar honom fortfarande..

Nu är det tiden som avgör. Och jag är fortfarande livrädd. Jag kan inte förlora honom, jag kan verkligen inte det. Jag älskar honom så mycket...

Jag vet inte vad jag ska känna. Vad jag ska tänka. Vad jag ska göra.. Jag kan inte göra någonting och det gör mig oroligt, ledsen, galen.. Jag skulle vilja.. Så mycket.. Fan, jag kan inte ens sortera vad jag känner. Det är bara helt värdelöst allting. Jag känner mig helt värdelös.

Säg inte att du är ett svin. Ha inte dåligt samvete. Varför har du dåligt samvete om det är det här du vill? Varför är det så jobbigt? Kan du snälla, bara berätta för mig vad det är? Hur det känns? Hur du mår? Varför?
Jag önskar jag kunde göra mer, önskar jag kunde göra NÅGOT, men det går ju inte. Jag får ju inte. Du tillåter mig inte. Varför får du dåligt samvete för att jag gråter? Ha inte dåligt samvete, jag vill ju att du ska trösta mig. Den enda som kan hjälpa mig, trösta mig, i en sån här situation, det är du. Och dig får jag inte vara med, inte ens prata med. Fan, jag älskar ju dig. Du älskar väl mig? Varför blev det såhär? Vi är värda så mycket mer du och jag.

Jag önskar att jag kunde göra något åt våra problem. Men det går inte och nu verkar det vara för sent. Jag vet att vi bråkat om samma sak de senaste månaderna, och du har rätt, jag kommer aldrig kunna acceptera det. Men du kan i alla fall göra något åt saken. Jag har så mycket att säga till dig om allt det här som jag inte vill skriva här. Men jag tror och hoppas att vi kan lösa det här. Jag tror att det kan ordna sig bara du ger det en chans. Bara du ger oss en chans att prata ut om det här, en gång för alla.
Allt jag vill är att du bryr dig. Att du bjuder in mig i ditt liv och inte håller mig på utsidan. Inte håller mig i hörnet. Jag känner mig så jävla utanför och utlämnad. Känner mig så jävla oviktig för dig, och du måste ju försöka förstå hur jävla jobbigt det känns att vara oviktig för någon man älskar. Snälla förstå, låt mig få säga mitt. Jag låter dig få säga ditt. Kan vi inte bara försöka komma fram till något? Även om vi misslyckas har vi ju försökt.. Och då behöver inte du ha dåligt samvete, och jag behöver inte gå omkring och undra.
Snälla ge oss en chans. Det är väl det minsta du kan göra?

Ge oss en chans Christoffer..