Jag tittar på bilder och minns USA. Jag minns allting. Både med och motgångar. Hur jag lämnade min grupp i Las Vegas och valde att åka buss hem till Los Angeles. Hur min lägenhet var ett helvete att bo i. Hur jag nästan blev utkastad och hur elaka folk var. Jag vill inte minnas det.

Men det viktigaste att minnas är alla fina stunder. Biokvällar och bowlingkvällar. Lektioner som knappast var lektioner utan bara soft och chill i parken och i klassrummet. Jag minns festerna och skratten och morgonens frappe på Starbucks. Jag minns shoppingen, utflykterna till Newport Beach och Santa Monica. Jag minns hur vi gick vilse i Hollywood och jag minns Stars touren.

Jag minns alla fina människor. Människor från hela världen som satt fotspår i mitt hjärta som aldrig bleknar. Människor jag kunde skratta med, prata med, festa med, göra utflykter med och lyssna på musik med. Jag vet hur mycket jag älskar dom.

Jag håller kontakten för att de är viktiga för mig. Jag åker över halva jordklotet för att få träffa dom igen. Jag vill prata med dom och lyssna på musik och dricka drinkar. Höra deras skratt och röster. Jag vet inte var alla är idag, vad de gör och var de är på väg. Men jag vet var dom finns. Och det är inte bara i mitt hjärta. Och det är nu med glädje och tacksamhet jag tittar tillbaka på tiden i USA. Hur kort den var men ändå så underbar. Och hur jag skaffat vänner för livet. De bästa vänner jag någonsin haft.

Och jag springer nog på dom så småningom igen. Tills dess finns det telefoner och e-mail.

Ja, jag tittar på bilder och minns USA. Och hur det är en av de bästa sakerna jag gjort i mitt liv.