Something 'bout you caught my eye
Datum; 2010-06-23 Tid; 23:04:15
Det här är helt sjukt. Så man vill gråta. Vilken kille!
We gotta hold on
Datum; 2010-06-23 Tid; 11:11:08
Jag har raderat alla dina sms. Ett för ett. Allihopa. Varför blir det alltid såhär? Varför gör du såhär? Det är så svårt att fatta kontrasten mellan dina två jag. Jag vill ha det ouppnåeliga, det vet jag. Men jag tycker ändå man kan bete sig som vuxna människor och prata med varandra. (Men vilka är vuxna människor? För det har ingenting med åldern att göra. Uppenbarligen.) Jag önskar det var annorlunda.
Det finns alltid två typer av människor, de som är som E och P och de som är som Jocke och Adam. (Jocke och Adam, ni är guld värda för hur moget ni har betett er.) Jag förstår inte varför. Jag försöker, men det går inte. Och det lämnar spår i mig och det gör mig ledsen. Ledsen för hur mycket jag gav och hur lite jag fick tillbaka. Samlar man allt på hög är det ett berg stort som Mount Everest att bestiga. Hur ska jag orka det?
Det finns alltid två typer av människor, de som är som E och P och de som är som Jocke och Adam. (Jocke och Adam, ni är guld värda för hur moget ni har betett er.) Jag förstår inte varför. Jag försöker, men det går inte. Och det lämnar spår i mig och det gör mig ledsen. Ledsen för hur mycket jag gav och hur lite jag fick tillbaka. Samlar man allt på hög är det ett berg stort som Mount Everest att bestiga. Hur ska jag orka det?
Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand.
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem.
Kvar i nåt jag lämnat, du håller mig kvar i nåt jag lämnat, för längesen.
Du släckte alla ljusen den natten och jag minns varje sekund.
Och jag drömmer om en framtid som glömmer.
Och jag drömmer om en framtid utan dig.
And all the madness
Datum; 2010-06-21 Tid; 11:08:13
Det är skumt. För ett halvår sen var det helgerna som var en pina. "Jag vill inte jobba" hördes varje fredag och lördagkväll tills öronen blödde på de i min omgivning. För tillfället är helgerna en lättnad och något jag ser fram emot varenda dag i veckan. Måndagar är värst, för det är alltför långt kvar. Jag har huvudvärk och mår illa varje vardagsmorgon när jag vaknar. Jag vill verkligen inte. Jag hatar det och jag mår fruktansvärt dåligt. Det finns en punkt varje dag då jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta, varvat med att jag vill kasta ut något genom fönstret. Det känns inte alls bra och inte ens målmedvetenheten kan lysa upp det grå i mig.
Jag vill bara hem och sova igen. Få gömma mig under täcket där det är varmt och tryggt. Slippa att behöva hantera samma skit varje dag. Slippa att behöva känna känslostormar, obehag och ilska varje dag. Bitterhet. Jag har ont i bröstet och vill inte andas för det är jobbigt. Inte ens lyckan kan rädda mig. Inget kan rädda mig nu.
I knew I wouldn't forget you
Datum; 2010-06-18 Tid; 13:02:47
Ge mig styrka och hopp och något att hålla fast vid när allting glider mig ur händerna. Ge mig en mark som står stilla under mina fötter. Skänk mig en plats i livet som är varm som en sommardag. Som bringar lycka som våren.
Ett foto och en röst säger många saker. Men jag hör inte ett ljud. Var tog passionen vägen? Vad hände med tryggheten i en nära vän. Det är ensamt att stå här och kämpa för något som är så viktigt för mig men inte för någon annan. Ge mig en förståelse och ett moraliskt stöd. Skänk mig en klapp på axeln och några få ord om stolthet, målmedvetenhet och duktighet.
En blick, ett foto, en röst och en beröring säger många saker. Men jag hör inte ett ljud.
Ett foto och en röst säger många saker. Men jag hör inte ett ljud. Var tog passionen vägen? Vad hände med tryggheten i en nära vän. Det är ensamt att stå här och kämpa för något som är så viktigt för mig men inte för någon annan. Ge mig en förståelse och ett moraliskt stöd. Skänk mig en klapp på axeln och några få ord om stolthet, målmedvetenhet och duktighet.
En blick, ett foto, en röst och en beröring säger många saker. Men jag hör inte ett ljud.
There's a reason
Datum; 2010-06-08 Tid; 00:14:11
Sometimes people write the things they can't say.
Never fake it or pretending
Datum; 2010-05-24 Tid; 23:53:49
Jag har funderat på det till och från. Men skakat bort tanken som strunt. Som om jag var dum. Men sen struntade jag i hur det "borde vara" och hur jag "borde tänka" och bara gjorde. Och lugnet i min kropp nu är så rogivande. Det känns som om jag är i en box med bomull. Allting är tyst och mjukt och inom mig susar det tyst och lugnt.
Det är något som aldrig kommer förändras vad som än hänt eller vad som än händer, känslan jag får när jag känner hans närvaro. Det är ett osynligt band. Och jag kommer alltid vara glad för att jag har det. Någonstans på djupet.
Det är något som aldrig kommer förändras vad som än hänt eller vad som än händer, känslan jag får när jag känner hans närvaro. Det är ett osynligt band. Och jag kommer alltid vara glad för att jag har det. Någonstans på djupet.
Keep your distance and you'll be fine
Datum; 2010-05-18 Tid; 17:15:34
Allvarligt talat, fan vad du tjatar.
Jag mår illa. Både fysiskt och psykiskt. Tyvärr är illusionen för bra för att vara sann. Vad trodde jag, när jag började umgås med likasinnade människor från samma förort? Trodde jag det gick att undvika en krock? Knappast. Man vet ju vad som händer nu. Löjligast av löjligast, men så är det. Jag är i varje fall inte 15 år längre. Och det är då man får ta smällen.
Dessutom, allvarligt talat? Det händer för att du låter det hända. Så du har ingen annan än dig själv att skylla. Det finns anledningar för att gömma sig i sanden och låta bli och till följd av det förlora saker man behöver eller vill ha. Och så finns det gnälliga människor som du, som lägger sig på botten och låtsas vara handlingsförlamad och låter alla andra dra bördan genom att klaga istället. Jag blir jävligt trött....
Förresten så vill jag säga till en annan att du kanske borde rannsaka varför du känner som du gör. Ärligt talat så tror jag det är det bästa för dig själv. Sen att jag blir förbannad på folk som låter dig sitta där du sitter är en annan femma.
Jag mår illa. Både fysiskt och psykiskt. Tyvärr är illusionen för bra för att vara sann. Vad trodde jag, när jag började umgås med likasinnade människor från samma förort? Trodde jag det gick att undvika en krock? Knappast. Man vet ju vad som händer nu. Löjligast av löjligast, men så är det. Jag är i varje fall inte 15 år längre. Och det är då man får ta smällen.
Dessutom, allvarligt talat? Det händer för att du låter det hända. Så du har ingen annan än dig själv att skylla. Det finns anledningar för att gömma sig i sanden och låta bli och till följd av det förlora saker man behöver eller vill ha. Och så finns det gnälliga människor som du, som lägger sig på botten och låtsas vara handlingsförlamad och låter alla andra dra bördan genom att klaga istället. Jag blir jävligt trött....
Förresten så vill jag säga till en annan att du kanske borde rannsaka varför du känner som du gör. Ärligt talat så tror jag det är det bästa för dig själv. Sen att jag blir förbannad på folk som låter dig sitta där du sitter är en annan femma.
How to make it right
Datum; 2010-05-16 Tid; 20:33:49
Det är lätt att göra saker större än dom är. Det är lätt att skylla på alla andra än sig själv. Det är lätt att söka medkänsla. Det är lätt att söka sympati. Det är lätt att vilja vara den som är i fokus hela tiden. Det är lätt att få folk att tycka synd om en.
Förutom de som ser rakt igenom det och kan se igenom överdriften. De som vet att det bara finns en att skylla. De som vet att medkänslan och sympatin är bättre värd på andra ställen. De som vet att någon annan är mer värd fokusen. De som inte tycker synd om andra.
Vem är bäst och vem ser folk upp till i slutändan? Den stackaren som ligger där på botten och krälar och smutsar ner sig och ständigt kommer på nya saker för att ligga kvar där så folk kan tycka synd om en. Eller den känslokalla idioten som skeptiskt står på sidan och tittar på för att han vet vad det egentligen är?
Jag vet vem som tar skulden.
"Ååååh, det är så himla synd om dig! stackare! varför ska allt hända dig?! blablabla"... Tillåt mig att kräkas en gång till..
Jag inser att det säkert är både en och annan som läser här som kommer ta åt sig av det här. Då vill jag bara säga att ni kanske ska söka inombords och ta reda på VARFÖR ni tar åt er. Tar ni åt er känner ni förmodligen undermedvetet att det är något ni har gjort. Annars skulle ni aldrig reagerat så starkt på det.
Förutom de som ser rakt igenom det och kan se igenom överdriften. De som vet att det bara finns en att skylla. De som vet att medkänslan och sympatin är bättre värd på andra ställen. De som vet att någon annan är mer värd fokusen. De som inte tycker synd om andra.
Vem är bäst och vem ser folk upp till i slutändan? Den stackaren som ligger där på botten och krälar och smutsar ner sig och ständigt kommer på nya saker för att ligga kvar där så folk kan tycka synd om en. Eller den känslokalla idioten som skeptiskt står på sidan och tittar på för att han vet vad det egentligen är?
Jag vet vem som tar skulden.
"Ååååh, det är så himla synd om dig! stackare! varför ska allt hända dig?! blablabla"... Tillåt mig att kräkas en gång till..
Jag inser att det säkert är både en och annan som läser här som kommer ta åt sig av det här. Då vill jag bara säga att ni kanske ska söka inombords och ta reda på VARFÖR ni tar åt er. Tar ni åt er känner ni förmodligen undermedvetet att det är något ni har gjort. Annars skulle ni aldrig reagerat så starkt på det.
Do you feel better now?
Datum; 2010-05-14 Tid; 09:30:39
Jag vill inte säga att jag mår dåligt. Inte heller att jag förstår. Men ett möte med en människa som alltid kommer ha inflytande på mig har förändrat allt. Hon gjorde ett starkt intryck den dagen och det kommer alltid sitta i mig och jag älskar henne för allt hon gjort. Jag saknar henne. Något så fruktansvärt.
Livet går vidare och sen sitter vi på andra platser. Jag stannar där jag är med attitydförändringar varje timme. Det gör mig ingenting, jag trivs okej ändå. Och det löser sig alltid. Om det är något jag lärt mig är det att det alltid löser sig.
Det blir inget Norrköping i helgen. Det blir vin på en terass i tjejernas sällskap. De tjejer som fortfarande står på samma plattform som jag i livet. Nästa helg skiter jag i vad som händer, jag ska till Norrköping. Till Timmy. Punkt slut.
Och så jobbar vi igen.
Livet går vidare och sen sitter vi på andra platser. Jag stannar där jag är med attitydförändringar varje timme. Det gör mig ingenting, jag trivs okej ändå. Och det löser sig alltid. Om det är något jag lärt mig är det att det alltid löser sig.
Det blir inget Norrköping i helgen. Det blir vin på en terass i tjejernas sällskap. De tjejer som fortfarande står på samma plattform som jag i livet. Nästa helg skiter jag i vad som händer, jag ska till Norrköping. Till Timmy. Punkt slut.
Och så jobbar vi igen.
I guess I will just stay like this and bleed
Datum; 2010-05-13 Tid; 01:19:10
Jag strävar efter något som inte finns. Hjälp mig att förstå. Att förstå varför hela världen snurrar. Att förstå hur jag kan vara så livsglad och lycklig med tankar mörkare än döden. Hur ska jag någonsin kunna veta vem som kommer att vara ärlig och inte? Vem som bryr sig och inte? Vem jag kan lita på? Du tror att du känner någon men en dag märker du att du har djupt fel.
Jag vet inte vad som ska sägas. Jag vill inte säga någonting men det snurrar i huvudet för jag förstår inte. Jag gör allt i min makt för att det inte ska bli såhär. Inte igen. Jag spelar något sorts spel och det är tydligen inte det rätta, men jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Det är hopplöst. Jag strävar efter något som inte finns. Kanske. Jag vet inte.
It's okay if you want to go away. Everyday like you don't bother.
All the lies that have made me go insane. And pretend like there's no other.
Why won't you say to me?
Jag vet inte vad som ska sägas. Jag vill inte säga någonting men det snurrar i huvudet för jag förstår inte. Jag gör allt i min makt för att det inte ska bli såhär. Inte igen. Jag spelar något sorts spel och det är tydligen inte det rätta, men jag vet inte hur jag ska bete mig längre. Det är hopplöst. Jag strävar efter något som inte finns. Kanske. Jag vet inte.
It's okay if you want to go away. Everyday like you don't bother.
All the lies that have made me go insane. And pretend like there's no other.
Why won't you say to me?
Someone that you're with
Datum; 2010-05-11 Tid; 21:14:07
Som vanligt blir jag galen. Sådär galen på riktigt. Schizofren? Jo tack. Å ena sidan bryr jag mig inte ett skit om vad som händer nu. Å andra sidan längtar jag starkt efter det där. Det stör mig. Jag borde vara vanlig. Borde vara som alla andra. Men jag kan inte bete mig normalt. Alla tankar som flyger genom huvudet är bara ren skit. Jag vet inte längre vilka tankar som är riktiga och vilka som är fejk. Vilka som är viktiga och vilka som är värdelösa. Jag vet inte var den riktiga Nathalie tar vid. Och jag vet inte vem det är.
Something's gotta go wrong cause I'm feeling way too damn good.
Something's gotta go wrong cause I'm feeling way too damn good.
Subtle variations of blue
Datum; 2010-05-08 Tid; 23:41:54
Det verkar som om jag inte kommer ge upp. Vad är det som händer? Jag vill det alldeles för mycket för att våga erkänna det för mig själv. Aldrig. Jag ska aldrig gå dit. Jag ska fortsätta hålla mig undan och göra precis som jag lärt mig och alltid tyckt är bäst; leave the past in the past. Men på något sätt inbillar jag mig att det ska vara annorlunda. Vad skulle vara annorlunda? Absolut ingenting. Det finns absolut ingenting.
Så jag fortsätter förneka det och suddar ut numret igen.
Så jag fortsätter förneka det och suddar ut numret igen.
Nobody really knows how to make it right
Datum; 2010-05-06 Tid; 10:52:34
Jag tror inte det är någon som förstår. De är så uppe i sin egen lyckliga dimma. Jag står på utsidan i det iskalla regnet och tittar in genom fönstret på hur varmt och mysigt det ser ut på insidan. Jag önskar jag fick komma in. Att jag slapp stå här ute.
De ser inte åt mitt håll. Det vet inte att jag står här. De har någonstans på deras livsväg glömt att jag finns. Jag är samma person men de är annorlunda. Kanske passar jag inte in längre. Kanske duger jag inte. Jag försöker ropa, knacka på rutan, men de hör mig inte.
Det varken syns eller känns i regnet att jag gråter, men jag vet. För det är såhär det låter när ett hjärta brister, och ljudet är så högt, alldeles för högt.
I was up before first sight
Datum; 2010-05-05 Tid; 12:24:28
Det känns jobbigt nu. Som om jag är på vippen att börja gråta vart och vartannat ögonblick. Det känns tungt. Mycket att tänka på. Alldeles för lite tid. Än en gång funderar jag på om det är såhär livet ska se ut för all framtid.
Jag är lika tung som molnen som drar in över Stockholm just nu. Jag orkar inte.
Jag är lika tung som molnen som drar in över Stockholm just nu. Jag orkar inte.
Someday it will all work out
Datum; 2010-05-02 Tid; 16:30:36
Det är inte själva misstaget som visar vilken person man är -
Utan hur man hanterar situationen efteråt.
Utan hur man hanterar situationen efteråt.
Keep driving away
Datum; 2010-04-29 Tid; 23:41:56
Tila Tequila säger en fin, men sorglig, sak i säsongsfinalen av A shot at love II. Jag känner inte så nu, men jag känner igen det så väl. Dessa ord kunde lika gärna ha kommit från mig.
I feel like I'm putting it all out there and I'm looking for love, and each person that I wanna give it to, keeps walking out on me. why? what am I doing wrong?
I don't know.. I don't know why I keep getting my heart broken.
I just got my heart broken again, and that's not easy.
I feel like I'm putting it all out there and I'm looking for love, and each person that I wanna give it to, keeps walking out on me. why? what am I doing wrong?
I don't know.. I don't know why I keep getting my heart broken.
I just got my heart broken again, and that's not easy.
I had a dream
Datum; 2010-03-02 Tid; 11:24:59
Jag drömde i vaket tillstånd.
Som om tiden stod still.
Eller i alla fall gick väldigt långsamt.
Solens värme kysste min kind och väckte mig ur dvala.
Och hälsade mig välkommen till en helt ny dag.
(Kanske till och med till en helt ny värld)
Och genom fönstret ser jag världen rusa förbi.
Som om den hade bråttom någonstans.
Jag har inte bråttom.
Jag kan sitta här hela dagen, och bara se ut genom mitt fönster.
Och drömma i vaket tillstånd.
A thousand questions about you
Datum; 2010-02-25 Tid; 00:51:07
Jag har en fråga, och jag måste ha svar för det driver mig till vansinne långt in på natten.
Vad är man om man kommer från Trinidad & Tobago?
(vilket nationalitet har/är man liksom?)
Jag googlar och letar och frågar men jag hittar det inte. HJÄLP! Jag blir tokig!!
Vad är man om man kommer från Trinidad & Tobago?
(vilket nationalitet har/är man liksom?)
Jag googlar och letar och frågar men jag hittar det inte. HJÄLP! Jag blir tokig!!
Yeah, you played me good
Datum; 2010-02-14 Tid; 23:10:04
Sitter och fördriver tid som inte spelar någon roll. Tittade på en film men blev distraherad. Väntar. Väntar på någon form av svar. Spelar ingen roll vad det är för svar. Men jag vill ha ett svar. Jag tycker jag är värd det.
Det tog mindre än en halv sekund efter jag stängt dörren bakom honom och så grät jag. Och tårarna bara forsade och de tog inte slut på typ en kvart. Den kvarten bestraffade mig med en helvetes migrän som hållit i sig hela dagen. Jag är bara ledsen för att jag känner mig så utnyttjad, men samtidigt så uppfylld av värme. Jag förstår ingenting, jag är så vilsen. Jag behöver bara ett svar så kan jag lugna ner mig sen. Är det för mycket begärt?
Så varmt och respektfullt. "Är det värt det?" frågade han mig och jag sa ja. Och han besvarade det med det mest respektfulla svaret jag någonsin fått. Ingen har reagerat så förut. Ingen har låtit mig få tycka som jag vill eller tyckt att det är nödvändigt. Men han sa inget sånt alls. Han bara lyssnade.
Hur kunde det vända så fort? Var är den respekten nu när jag behöver ett svar? Var är den värme och kärlek och omtänksamhet jag upplevde bara för några timmar sen? En dag och sedan är det sex veckor ifrån honom och jag bara känner hur allt glider mig ur händerna och jag får panik. Säg någonting! Säg vad som helst. Säg någonting...
Det tog mindre än en halv sekund efter jag stängt dörren bakom honom och så grät jag. Och tårarna bara forsade och de tog inte slut på typ en kvart. Den kvarten bestraffade mig med en helvetes migrän som hållit i sig hela dagen. Jag är bara ledsen för att jag känner mig så utnyttjad, men samtidigt så uppfylld av värme. Jag förstår ingenting, jag är så vilsen. Jag behöver bara ett svar så kan jag lugna ner mig sen. Är det för mycket begärt?
Så varmt och respektfullt. "Är det värt det?" frågade han mig och jag sa ja. Och han besvarade det med det mest respektfulla svaret jag någonsin fått. Ingen har reagerat så förut. Ingen har låtit mig få tycka som jag vill eller tyckt att det är nödvändigt. Men han sa inget sånt alls. Han bara lyssnade.
Hur kunde det vända så fort? Var är den respekten nu när jag behöver ett svar? Var är den värme och kärlek och omtänksamhet jag upplevde bara för några timmar sen? En dag och sedan är det sex veckor ifrån honom och jag bara känner hur allt glider mig ur händerna och jag får panik. Säg någonting! Säg vad som helst. Säg någonting...
Cry me a river
Datum; 2010-02-14 Tid; 15:04:42
Varför jag gråter hjärtat ur mig tills migränen blir alltför stark och gör mig förlamad av smärta, vet jag inte. Jag kanske borde vara glad och mysig, men det är svårt när man känner sig så utnyttjad. Jag orkar inte och jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte gråta men små ord gör det svårt att hålla tillbaka. Jag har inte gråtit på länge.
Jag trodde kärlek var något mer. Under mina två år som singel har jag på något sätt lyckats bygga upp ett scenario om hur det ser ut. Ett scenario som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det här är allt. Jag tror det i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är längre. Eller var jag är.
Jag trodde kärlek var något mer. Under mina två år som singel har jag på något sätt lyckats bygga upp ett scenario om hur det ser ut. Ett scenario som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det här är allt. Jag tror det i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är längre. Eller var jag är.