Jag har inget jobb. I'm in the business of misery. Jag vill inte. Jag bara.. vill inte. Jag börjar sjunka ner i mig själv och jag orkar inte det. Jag orkar inte bli deppig och nedstämd. Jag orkar inte börja analysera allting igen istället för att bara leva. Jag tycker om att bara leva och inte orka bry sig om små problem. Precis som det har varit ett tag nu.

Ibland känns det som om jag har varit med om mer än tillräckligt och att det inte går att toppa det som redan hänt. Men när rastlösheten tar över börjar tankar som jag sedan länge bannlyst och förvisat, upp till ytan igen och knackar på och vill in. Men jag vill inte det.

Den här helgen har förändrat mycket. Igen. Jag önskar jag visste och kunde vara stensäker på vilka det är jag kan lita på och vilka som kommer stå kvar här. Men jag vet inte det. Och jag är rädd för att det kanske är mitt eget fel som inte släpper in någon, men jag vet inte vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig. Det känns som att man får ta mig för den jag är, men det verkar inte riktigt duga. Det verkar aldrig vara tillräckligt. Och jag vet inte om jag kan ge tillräckligt. Jag vet inte. Jag vill inte.

Ibland önskar jag att allting bara kunde vara lätt. Men jag vet att det aldrig är det. Vad som än händer så är man aldrig nöjd. Jag trodde jag var det, tills idag. Men jag har nog bara hamnat i en svacka. Hoppas jag. Jag önskar någon kunde säga att det är okej, att någon kunde försäkra mig om att jag är viktig. Men jag tror inte att någon vet att det härjar en storm inuti mig.

Det var länge sen jag grät. Jag hade glömt hur mycket saltet bränner.