Vissa stunder, när ensamheten tar över, försvinner också förnuftet. I en av Stockholms norrorter sitter jag och känner att norr är främmande och annorlunda. Men ändå känner en del av min kropp igen det. I denna norrort, på samma gata, har jag suttit med tankar om samma människa, men tillsammans har vi befunnit oss i olika situationer varje gång. Kärlek, hat, likgiltighet. Ett, tu, tre. Det är här vi nu står. På varsin sida om McDonalds och undrar om vi ska gå in. Varför skulle vi, vi som egentligen inte bryr oss alls? Varför skulle jag, när mitt liv äntligen rullat vidare till nya stationer? Det är egentligen inte värt det, men en del av mig vill höra hans röst och se hans ansikte, och av vilken anledning har jag ingen aning för det har gått två år och allt det där är förbi nu. Jag antar att en del av mig aldrig förlorar hoppet om att få finnas där. Inte alltid, men någon gång ibland. Att få ett "grattis på födelsedagen!", att få ett samtal då och då, att få dela en varm kopp vaniljte en kall höstkväll och känna att kärleken inte blev förkastad för inget. Jag hatar känslan av att allt bara var i onödan när det egentligen inte alls var det.

Den plats jag står på just nu är en plats jag accepterar. Missförstå mig inte, jag är inte besviken, att vara fri och att vara singel är fantastiskt och att vi tog slut var i slutändan det bästa som kunde hända mig för, let's face it, han och jag, vi hade varit en katastrof. Jag hade aldrig växt upp och mognat och han hade aldrig slutat toffla. Jag trivs bra här. Men för två veckor sen, om jag hade chansen att önska, skulle jag önskat att jag inte behövde känna mig så ensam. Idag gör jag inte det. Den här helgen har fört mig närmare fantastiska människor som jag inte behöver umgås eller prata med endast för festen eller helgens skull. Människor som kan umgås med mig på fria villkor och utan alkohol i blodet. Människor som bryr sig om mig för mig, och hur jag mår.

För två veckor sedan kände jag mig fruktansvärt ensam, lämnad, förtvivlad. Jag grät och tårarna kunde bara inte ta slut för jag kände mig så sviken. Men nu minns jag knappt de där tårarna och den där förtvivlan för det finns några få som har bevisat att alla inte är så ytliga som de som fick mig att gråta. De som ser mig. Jag är oändligt tacksam för det.

Det finns fortfarande en människa jag saknar. Jag saknar henne så det gör ont. Jag vet fortfarande inte vad som hände och jag klandrar fortfarande mig själv. Jag försöker och jag kämpar men jag står bara still och trampar. Jag vill bara få se henne, få krama henne, få skratta med henne igen! Hon förändrade mitt liv och att bara tänka på den tiden får mig att gråta här och nu. Aldrig har jag känt mig så omtyckt och älskad. Aldrig har jag känt mig så viktig för någon annan människa. Aldrig har någon varit så viktig för mig att få ha vid min sida. Men jag sumpade det, antar jag. Det gör så ont, men jag är tacksam för det jag har och om jag aldrig ser henne igen önskar jag att hon har en fantastisk väg framför sig och jag är nöjd med att få ha varit en del av hennes liv en gång.

Inspirerad av Carina tänker jag nu krypa ner under täcket med en kopp varm choklad och en mysig film. Det är inte så läskigt här längre, och jag tror jag till och med får sällskap av en Chelsea på myshumör. Och jag ska njuta av att vara själv, även om tanken av Mr X armar om mig får mig att vilja smälta. God natt.