Jag är så trött på allt det här. Jag orkar inte mer, det är alldeles för mycket och jag gråter men jag vet inte riktigt varför. Allting är så överväldigande och än en gång känner jag mig ensammast i världen. Som om jag just bränt alla broar och alla chanser när jag tackade nej till det erbjudandet. Jag vill bara krypa in i någons famn och få stanna där en liten stund. Jag vill inte vara ledsen igen, jag orkar inte med det.

Jag orkar inte med att det inte finns någon mat och jag vill inte åka och köpa för jag vill spara alla pengar jag har. Jag vill inte plugga för jag vet inte vad, men jag vill åka härifrån för att få en ny chans. Jag vet att var jag än kommer så gör jag allting fel och jag slutar på samma ställe igen. Jag vet inte varför men på något sätt så slutar jag ensam i alla fall. Det är jag mot världen och jag vet att man inte kan lita på någon annan än sig själv och det kanske är just det, att jag vägrar släppa in folk, som gör att folk tröttnar.

Jag vet inte vad jag gör men allt jag vet är att jag tänker sluta yttra mig offentligt och hålla allt för mig själv. Jag tänker inte längre använda den här bloggen för att skriva av mig för det verkar som om det inte sätter mig i annat än problem. Jag kan räkna upp minst fem personer jag förlorat det senaste året pga att folk har missförstått det jag har skrivit. Personligen tycker jag att om man tar åt sig så får man på sätt och vis skylla sig själv för man borde veta bättre om man står mig nära. Man borde tro på orden jag säger istället för orden jag skriver när jag är frustrerad. Särskilt eftersom jag oftast inte skriver om någon specifik person.

Jag lägger av nu, jag orkar inte och jag önskar jag kunde rymma och få slippa det här. På sätt och vis önskar jag att jag inte får några jobb så jag kan åka till Brasilien med Lusi. Det är allt jag vill, det är allt jag orkar. Jag är så ledsen och så nere att jag spenderar hela dagen i sängen, jag sover mesta tiden av mitt dygn även om jag inte är trött. Jag äter knappt för jag är inte hungrig och jag har ingen mat hemma. Jag orkar ingenting.

Det får va nu. Jag ger upp. Och jag har sagt det många gånger förut, men det känns så jävla hopplöst nu att ingenting känns värt det. Jag orkar inte, det får va. Jag klarar mig själv om det är det jag måste. Jag kan bara inte förstå varför jag aldrig kan hitta en vän som är mig likvärdig, som delar mina tankar, som vet utan att fråga, för varenda gång jag tror jag hittat en, så tar det ändå slut. Och jag förstår aldrig varför..