Men så är det i livet. Och jag håller hoppet uppe ända in i det sista. Nu ska alla minnen ner, bort, glömmas. Nej, inte glömmas, aldrig glömmas. Det gör för ont att glömma. Det är de man älskar som sätter spår, det är dem man kommer ihåg hela livet, även om man inte kan vara nära dem.
Det är svårt att beskriva känslan, och jag tror inte ens jag vill ge mig på att försöka, men jag kan i alla fall inte påstå att jag känner mig tom. För tom är det sista jag är. Jag har så många känslor och tankar att världen snurrar fortare för varje sekund och jag försöker bara hålla mig kvar för glatta livet.
Vi vågade hittills, frågan är om vi vågar nu, efteråt, när allt liksom är helt förändrat. Vågar ta steget ut. Ja, jag kommer i alla fall ta mig lite tid, så mycket tid som jag behöver. Och sen kära vänner, så kanske det bär av i alla fall. Om jag vågar. Fast jag minns så tydligt något han sa till mig en gång om utlandstjänst, och att man inte ska åka om både pojk- och flickvän är med på det. "för då är det stor chans att det tar slut och så blir hela utlandstjänsten som att man flyr". Jag kan inte fly, även om det känns som det enda rätta just nu. Jag har flytt från sorgen för många gånger, och om det är något jag har lärt mig så är det att den alltid, alltid, kommer ikapp mig. Var jag än befinner mig.
Where did I go wrong? I lost a friend somewhere along in this bitterness. And I would've stayed up with you all night. If i knew how to save our life.

Nu har klockorna stannat, tiden tycks stå still, och jag gråter bara jag ser ringen som ligger här på bordet framför mig. Vi var på väg någonstans, men så strejkade livet och allt tog bara stopp. Explosionen gav ärr som inte kommer försvinna, men ärren är minnen från den tid och den lycka som var.

---

Och Gud vad jag ljuger för er om jag får det att framstå som att jag mår bra. Vilken lögn. När jag tror att tårarna har tagit slut så kommer de igen. How was I so wrong, thought that i could make it on my own...
Jag har vänner att prata med, men ord och sällskap hjälper inte nu. Jag vill bara vara ifred, bara vara själv.. Vara sorgsen i min ensamhet.

Ville verkligen inte att det skulle ta slut här. Men det är väl aldrig rätt tillfälle att säga hej då.. Jag förstod väl inte allvaret i det hela förrän han sa det rakt ut.. Och det gjorde så jävla ont och jag bara stirrade på dropparna i vattenpölen i sekunder, minuter, timmar..
Jag vet inte hur han känner, och det gör mig galen. Jag sitter här och är helt förkrossad när han lika gärna kan vara klar med det nu och bara "chilla". Men jag mår åt helvete. Riktigt jävla åt helvete.

There's no way, no way i can explain this. Inte en chans att jag kan förklara hur jag känner. Hur ledsen jag är, hur jävla förbannat förkrossad jag är. Inte en chans i helvete att jag kan få någon att förstå bara genom ord. Det måste upplevas, man måste se på mig, öga mot öga. Och det är inte någon garanti för att förstå heller.
Orden är allt jag har, och det känns så hopplöst att jag aldrig får ur mig de rätta. Men så är det väl... Jag är bara så jävla ledsen.

Jag ångrar ingenting, för av misstagen lär man sig. Nu ska jag bara lära mig, en gång till, hur man reser sig upp.