Den här historien har berört mig och jag har följt varenda steg av den. Suttit i timmar och läst artiklar, bloggar, kolumner, för att försöka förstå. 

Jag försöker greppa sorgen, och jag försöker förstå vad som kunde driva en människa till att faktiskt göra något sånt här. Det verkar vara typiska tonårsgrejer, tomma hot, kärleksdrama, jag vet, jag har också gjort det.

Jag var tonåring och jag visste att mitt liv var över när han valde henne istället för mig. Det var det inte. Jag ser det i backspegeln och det var så banalt. En kärlek som jag trodde var besvarad. Ett krossat hjärta jag aldrig trodde skulle läka. Det gjorde det.

Nu har jag vuxit upp. Insett hur lite jag visste om kärlek, att jag knappt ens hade en susning. Det är lätt att le överseende åt mitt tonåriga jag, åt den desperata dramatiken. Det är en del av att bli vuxen. Vi förminskar tonåringarnas känslor, deras ångest, raseri, åtrå och himlastormande förälskelser. Vi tror att vi har rätt till det. Eftersom vi befinner oss i ett efteråt. De flesta gör så. Ler och minns en tonårstid då ingenting var på riktigt.

Men för att försöka förstå hur detta kunde ske räcker det inte att minnas hur tonårstiden ser ut i backspegeln, man måste minnas hur den kändes. Och vad är ord värda? Jag vågar knappt tänka på hur många gånger mitt tonåriga jag påstått sig önska livet ut någon. I dagböcker eller chattar eller sms. Det var aldrig annat än tomma ord. Stora och fasansfulla och omogna ord att ta till när känslorna blev för starka. Men ändå tomma.

Vi vill så gärna förstå. Plötsligt står vi inför en tonårig kärlekshistoria som är omöjlig att förminska. Om detta handlat om vuxna människor hade vi talat om ondska. Nu handlar det om barn. Därför vill vi förstå. Ändå förstår vi inte. Hur skulle vi? En flicka är död. Två sextonåringar sitter häktade, på sannolika skäl misstänkta för mord och anstiftan till mord på femtonåriga Therese Johansson Rojo.

De starkaste bevisen är ett stort antal sms som skickats under minst två veckor mellan flickan och hennes pojkvän.

Först visste vi inte vad som stod i dom. Men jag tror inte heller att det blev lättare när vi fick veta.

För vad är ord värda?

De meddelanden som skickats mellan de två häktade tonåringarna kan verkligen vara allvarliga planer på att genomföra ett mord.

De kan också vara tomma ord från en ledsen sextonåring.

Hur skiljer man ord från ord när de ser likadana ut?




Jag tycker den här kolumnen är riktigt bra. Den är tagen från Aftonbladet, skriven av Annika Marklund;

"Två dagar före mordet.

En blond flicka på en scen. Hon sjunger en Elton John-ballad, rösten svajar och skär sig, men möts av applåder och busvisslingar ändå. I den suddiga YouTube-filmen är det fortfarande början av juni. En enda vecka kvar av nionde klass.

Nu är det mitten av augusti och verkligheten har hunnit i kapp.

Flickan på scenen sitter häktad, åtalad för anstiftan till mord. Natten till den sjunde juni ströp hennes pojkvän femtonåriga Therese Johansson Rojo till döds under en fest.

Pojkvännen har erkänt dråp. Flickan erkänner att hon sa åt honom att döda. Men hon lovar att hon inte menade det. Ett spel, bara.

Nedanför videoklippet hotas flickan till livet. Ord så vidriga att de omöjligt kan återges i tryck, skälvande av förakt, förtvivlan, hat.

Mordet på Therese Johansson Rojo har kallats unikt.

Svartsjukedramer ungdomar emellan slutar i tårar och gräl. Inte i oåterkalleliga tragedier.

Fallet är unikt också på andra sätt. Den mängd starka känslor dådet framkallat saknar helt motstycke i modern tid.

I tusentals bloggar, minnesfilmer och kommentarer uttrycker människor som inte kände Therese sin bottenlösa sorg över hennes öde.

Lika många skriver om det rasande hat de känner. Om de fasansfulla straff de önskar de två åtalade sextonåringarna.

Kanske är det inte så konstigt. Therese är inget ansiktslöst offer. Hon finns kvar på nätet, skrattande och smärtsamt levande. En potentiell syster, dotter, vän.

På nätet finns också de misstänkta mördarna.

Helst hade vi nog bara sluppit se. Föreställt oss dem som monster, djävlar. Förkastat tanken på att också de kunnat vara våra syskon, vänner, barn.

Men han som dödade ler och hon som bad honom sjunger och vi har två val. Att blunda, värja oss, gömma oss bakom hatet. Eller att försöka förstå.

Kanske är det för mycket begärt.

Det är märkligt. Den ökade vetskapen borde leda till ökad förståelse. Borde den inte?

Men i stället bara sotsvart hat.

Jag ser den skakiga mobilfilmen igen. En fem och en halv minut lång skärva frusen tid, fångad bara dagar före katastrofen.

På onsdag inleds rättegången.

Om ett par veckor kan flickan i filmklippet vara dömd för anstiftan till mord, ett brott bara fem personer dömts för de senaste tjugo åren.

Men allt kan också vara över då. Hon kan vara friad.

Fri. Utsläppt.

Till vad?

I tidningen läser jag om engelska brottslingar som får nya identiteter när de släpps ut ur fängelset.

Nya namn, personnummer, till och med utseenden. Som skydd.

Vi är inte där än. Svensk press är mer återhållsam med att lämna ut namn och bild på dömda eller misstänkta brottslingar.

Men pressen har inte längre ensam bestämmanderätt på vem som ska hängas ut.

För den som har en dator och en internetuppkoppling finns de åtalades namn och bilder bara några klick bort.

Precis som jag funnit flickans sång på YouTube. Hon har kommit till refrängen nu.

Hon sjunger om att förlora allt."


Therese, utan dig måste vi kämpa. Men du är fri nu.