Det perfekta tillfället för ens värld att rasa samman finns inte. Så min värld valde ikväll. Jag vet inte vad jag ska säga, men det enda jag kan tänka på är hur ensam jag är, och att jag inte har någonting. Jag har inga pengar, inget eget ställe, inget jobb, inga vänner, ingenting. Jag kan inte för mitt liv förstå varför..

Det är precis som i högstadiet. Det är som om jag står mitt i cirkeln. Och runt omkring mig står det flera grupper med människor och pratar med varandra. Ingen pratar med mig. Jag får knacka dörr och fråga om jag får vara med. Ingen bjuder någonsin in mig när de ser att jag står där själv. Det är som Felicia och Pia. De finns i min telefonbok, alltså kan jag väl kalla dom vänner. Men trots att Felicia är min vän så har hon alltid Pia. Det är hon och Pia. Så är det med alla, vem jag än umgås med har dom någon. Jag har ingen Pia. Jag står i mitten av dom där grupperna och får välja själv vilken jag ska umgås med idag. "Kul att jag kan välja själv", men nej det är inte roligt. Ingen frågar någonsin mig om jag vill göra något, för jag dyker aldrig ens upp i tanken. Det är jag som får höra av mig, det är jag som får jaga efter umgänge. Och många av grupperna vågar inte vara själva heller, de måste ha sitt gäng och kan inte lämna tryggheten av gruppen och umgås med mig ensam.

"Hellre ensam än lämnad" sa en vän till mig. Jag vet inte vad jag ska säga. Jag har inte ens möjlighet att bli lämnad för jag har ingen. Alltså är jag ensam, men det är inte så roligt det heller. Varje dag sitter jag hemma, varje kväll sitter jag hemma. De få personer som finns i min telefonbok är mitt enda hopp att kanske, kanske få komma ut och göra något på fredagkvällar. Jag har ingen att ringa när jag mår dåligt, men jag brukar inte ha så mycket att prata om längre för jag har blivit så van vid den här situationen. Och det är så himla sorgligt. Den jagar ikapp mig nu ikväll när jag mer än 7 dagar suttit hemma varje kväll.


Gud vad jag tycker synd om mig själv, gud vad jag har det jobbigt, gud vad jag klagar, gud vad jag är ego. Tyck vad du vill. Jag antar att du aldrig har haft det här problemet. Ja gud vilket problem jag har. Ja, det är faktiskt ett problem. Det som inte verkar så stort för dig kanske är stort för mig. Jag tycker jävligt synd om mig själv och det är tabu i dagens samhälle. Jag tänker inte be om ursäkt för det. Fan.