Jag har funderat på det till och från. Men skakat bort tanken som strunt. Som om jag var dum. Men sen struntade jag i hur det "borde vara" och hur jag "borde tänka" och bara gjorde. Och lugnet i min kropp nu är så rogivande. Det känns som om jag är i en box med bomull. Allting är tyst och mjukt och inom mig susar det tyst och lugnt.

Det är något som aldrig kommer förändras vad som än hänt eller vad som än händer, känslan jag får när jag känner hans närvaro. Det är ett osynligt band. Och jag kommer alltid vara glad för att jag har det. Någonstans på djupet.