Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Varje dag blir jag påmind om hur ingenting blivit som jag tänkt mig. Jag är så avundsjuk på så många men ändå så himla glad för deras skull för att deras liv tagit dom till dessa punkter och milstolpar i livet. Men jag blir ledsen för att jag inte är där själv och för att jag har så långt kvar dit.

Jag bara gråter hela tiden där jag sitter på min stol på jobbet. Gråter stilla tårar och försöker att inte snyfta. Sedan knäpper det bara till och jag bara slutar. De bara försvinner. Faller till marken och är borta och jag är kvar med ingenting. Sedan ser jag igen, tittar igen, läser igen, lyssnar igen, och jag bara gråter.

Jag är inte där jag ville vara idag men jag vet samtidigt att jag har så himla mycket framför mig. Jag har två vägar jag vill gå, men eftersom den ena inte ens existerar utan bara är en osynlig stig rätt in i skogen så tar jag den andra. Och den kommer bli bra. Den kommer bli fantastisk. Hell, den kommer bli awesome! Men jag vill komma dit. Jag vill inte stanna på hållplatser emellan där tiden flyter på obemärkt i ett svartvitt landskap. Jag har drömmar, men dom är diffusa, jag vill göra allt samtidigt men det är inte ett alternativ, inte heller är det möjligt.

Jag önskar det var lättare och jag önskar dessa eviga mellanlandningar kunde gå fortare. Men jag kämpar, trots att jag hellre skulle vilja ligga hemma i min säng och gråta och sova och fly från verkligheten utanför väggarna som ger mig skydd. Ibland önskar jag att jag hade ett syskon, någon i min ålder som ska älska mig mer än någon annan. Vänskapsband är aldrig att lita på såsom blodsband. Jag kan skriva vad som helst här. Ändå är det ingen som hör av sig och ens frågar hur det är.

Jag vet inte..

Jag saknar honom. Jag trodde det skulle vara lätt och skönt att få vara ensam med mig själv i en vecka utan sms och ord som förvirrar och bländar mig. Men det var svårare än jag trodde. Jag får abstinens. Jag blir mer och mer desperat efter helgen och efter att få ligga i hans famn igen. Det är märkligt hur det känns, att vara hos honom. Det är som något jag inte upplevt på flera år och jag glömmer allt när jag får borra in mig i hans hals och känna hans doft. Men sen är det borta. Utan ord är det det bästa jag haft. Men att faktiskt föra ett samtal är omöjligt och skapar ett krig inom mig. Varenda instinkt säger åt mig att springa för att jag letar efter så mycket mer. Jag vet vad jag hade och jag vill inte ha det igen. Skit.

Tiden bara flyter på och det går fort. Med Stockholm utanför mitt fönster känner jag hur en värld som en gång funnits mer och mer glider iväg. Jag är inne på mitt tjugoandra år och det har funnits stunder då jag inte ens varit säker på att jag skulle leva så länge. Så många faset i mitt liv har kommit och gått och de är korta allihop. Ibland är jag ledsen för det jag förlorat, och det som passerat, ibland är jag glad för var det tagit mig.

Det finns för och nackdelar med allt och det är inte ens någon idé att analysera det. Ibland känns det som om jag förlorat mer än vad jag vunnit, men det kanske är fel att säga så när det ännu inte är över.

Det här var inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Och det är inget drömscenario. Jag vill inte sitta och se ut över Stockholm och jag vill inte ha folk omkring mig som är för ytliga eller självupptagna. Jag vill inte ha ett förhållande med ytterligare en människa som är för omogen eller med någon inte har förmåga att varken lyssna eller bry sig om mig.

Jag vill gråta. Det är allt jag vill. Jag är för jävla ensam, men ibland trivs jag så bra i det att jag är rädd för framtiden.

Så kröp den där känslan på. Den där känsla av hur trött jag är på vissa saker. Hur trött jag är på att vara slit och släng, hur andra människor är så mycket viktigare, hur det jag har aldrig är värt mer. Det har alltid varit så, men det är så irriterande att jag inte kan få chansen för att någon annan som inte förtjänar den eller tar väl hand om den fått den istället. Det gör mig arg och frustrerad. Jag ger 90% medan någon annan ger 40%. Var finns rättvisan? Jag är så less. Jag skulle behöva tid för mig själv, en stund att få vara ensam och slippa alla konflikter. Jag går inte ihop med människor.

Ge mig en famn som är tyst, ge mig någon som lyssnar utan att tycka att jag klagar över allt. Det finns ingen att prata med. Alla har fullt upp med sig själva. Jag har sagt det förr och jag säger det igen för det är det enda jag tror på hos mänskligheten, alla är egoister. Det kan man kalla vem som helst för vad som helst. Ni kallade väl mig egoist nu också och anser att jag med den här texten menar att alla ska släppa allt för att lyssna och finnas där för mig. Då får ni läsa igen. De jag känner har alltid något annat som är så jävla viktigt att de inte har tid för vardag eller vänner, medan jag alltid har tid för den som behöver eller vill. Men dessa människor har något (typ ett förhållande) som gör att dom lever i sin egen lilla värld och inte orkar lyssna på någon annans klagomål för dom bryr sig inte för dom är så jävla cp-upptagna i sin egen nykärhet och lycka och vardag och vänner går in genom ena örat och ut genom det andra. Eller så är de helt enkelt bara fortfarande är 18 år i skallen och lever för festen och ingen ska få vara the partypooper för de tror att det smittar. Jag kokar inombords. Jag vill ha någon att kunna prata vardagsspråk med, eller bara få ha någon som låter mig berätta hur min dag varit på jobbet, för att han/hon är intresserad.

Jag är verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara idag. Jag har inte tid för att stanna upp och tänka på det speciellt ofta, men ibland slår det mig. Att alla mina planer bara ha försvunnit. Alla de stora sakerna som hänt har förändrat varje sak. Inte för att jag har andra planer eller drömmar, men för att de inte lyckats bli av, eller för att jag inte hunnit.

I do it for the drugs. I do it just to feel alive.
I do it for the love that I get from the bottom of a bottle.

Make a plan. Set a goal.
Work toward it.
But every now and then look around, drink it in coz this is it.

It might all be gone tomorrow.

Börjar känna de små huggen av utanförskap igen. Det är bara en sån dag. Vad jag inte skulle göra för att få klä upp mig, åka in till stan och göra vad som helst. Jag har inga pengar och jag har inte tid för alkoholintag, men jag har en stark längtan efter umgänge och ett par skratt. Jag klarar inte av att bara sitta här hemma och långsamt dö av tristess. Jag vill inte åka bil heller, jag vill ta den där satans bussen in till stan utan att veta vad som kommer hända eller vilken tid jag är på väg hem igen. Men jag har inte tid för impulser eller oförutsedda händelser längre. Kanske om ett år eller så..

Jag vill ha en normal helg. En sån helg som alla andra har. Men det kommer inte hända på mycket länge. Min enda paus från arbete är nästa söndag då jag ska stå på en båt och förtvivlat hålla mig fast i relingen och hoppas på att inte dö i den stora svarta djupet varken under mig eller inom mig. The supermassive black hole.

Jag gråter och hyperventilerar och skriker över smärtan i bröstet och har inte kunnat röra mig ur sängen på ungefär en timme. Det är inget att hymla med, jag mår dåligt. Vilket alternativ jag än väljer mår jag dåligt. Jag orkar inte med fördomarna och blickarna, de avskyvärda tankarna jag kan se snurrar i deras huvuden. Jag vill bara vara ifred. Men om jag lämnar stället i förtid förlorar jag 8000 kronor. Och det är faktiskt rätt mycket pengar.

Båda alternativen ger mig ångest och jag gråter för att jag är så hjälplös och ensam. För att jag inte har någonstans att ta vägen eller någon att prata med. För att jag inte vill prata med någon men ändå vill att någon ska förstå. Men vem skulle kunna förstå som inte suttit i samma situation själv? Jag vet ingen som haft ångest över jobbet, andra människors fördomar och blickar, pengar.

Jag orkar inte mer. Min kropp gör ont. Ryggen gör ont och hjärtat gör ont. Jag går och lägger mig, fastän det inte är vad jag vill göra. Men jag vet inte vad jag vill göra ändå. I helgen kommer P hålla om mig, ge mig tröst och närhet. Det är allt jag vill ha just nu..

Ångesten är olidlig och den har ett grepp starkare än järn om min kropp. Tårarna bränner som syra och trycket över bröstet gör att jag ibland måste hålla i mig för att inte falla ihop av syrebrist. Det låter så överdrivet och jag tror inte det är någon som fullt ut tar det på allvar. Tror inte att det är någon som över huvud taget tror på mig. Det är för att ingen vet hur det känns.

Det har alltid varit så. Andra klassar det som trötthet, lathet, en dålig dag, men det är ingen som ser på djupet. Det är ingen som förstår att de ord som bildar så starka meningar som tagna ur en självmordsbenägens perspektiv är på riktigt. Det är ingen som förstår att de orden inte ens räcker till för att beskriva det som verkligen vill sägas.

Det kommer inte vara någon som tror det nu heller. Så varför ödslar jag min tid på att försöka få ut ångesten svart på vitt när jag fortfarande bara är den enda som vet att den finns..?

Vill jag jobba imorgon? Nej. Det vill jag inte. Jag vill inte jobba, jag vill inte tjäna pengar, jag vill bara få pengar. Jag har jobbat i vad som känns som hundra år utan avbrott (ja, jag vet att det har varit julledigheter, men det känns otroligt långt borta just nu). Jag vill inte att mitt liv består av jobb och sömn. Det är inte roligt. Men det är bara tre veckor kvar. Tre veckor kvar på det ena jobbet och jag får härda tills jag kräks. I can do this. I so can do this.

Det är söndag den 10e januari. Och en liten del av det som lyckats hålla mig på fötter är borta. Folk har åkt tillbaka till andra länder, andra städer, regementen. Livet innehåller många fina stunder, och de gör livet värt att leva. Men problemet är - stunder försvinner. Och runt hörnet lurar en grym jävel som heter verkligheten. Jag fick en paus från den ett tag. Och jag vet inte riktigt om den pausen är helt över, men jag vet att en del av den försvunnit nu. Kanske finns drömmen kvar om några veckor, eller så har den glidit mig ur händerna.

You can't make a moment last forever. The beauty of moments is that it's fleeing. It slips through our fingers, making it that much more precious.

Nej, nej, nej, nej, nej. Jag är skräckslagen. Bara panik. Bara ångest. Det tar en jävla massa kraft att stå kvar här och inte börja springa för livet. Det här är en illusion som är alldeles för skrämmande och jag vågar knappt röra den. Ändå står jag kvar mitt i kaoset och skakar av rädsla.

So just pull the trigger.

Min mobil fungerar inte. Den ger inte ifrån sig ett ljud. Jag intalar mig själv att den verkligen inte fungerar, och sen när den vibrerar blir jag besviken för visst fan fungerar den ändå. Och sen slutar den fungera igen..

Jag ska gå och lägga mig. Mina tår och mina fingrar är frusna. Jag har ont i magen. Jag är i ett dovt tillstånd efter att ha gråtit ett par tårar till Moulin Rouge. Och för allting annat som gnager i min kropp.


Att med skräckblandad förtjusning glida fort fram längs Sveavägen i klackskor, i armkrok med två av de finaste människor jag någonsin träffat, och en tredje skrattandes bredvid, är lycka för mig. Bland så många andra saker som ger mig lycka. Ett vänligt ansikte och ett helhjärtat skratt. Lite smått berusade dricker vi mer och skrattar åt livet och skämtar bort all förvirring och alla sorger. Det visade sig bli en bra natt; man ska aldrig ge upp hoppet om att det kan sluta bra hur dåligt det än började..

Och jag somnar med en värme i min kropp. En bild på min näthinna.
Och känslan av mjuka fingertoppar mot min hud.

Oh how I wish it was for real..

Ibland har man så mycket tankar. Men det finns inga ord.
Det finns bara en känsla. Ett minne.

Att känna känslan av att bara kunna njuta utan förbehåll eller krav är något som fastnar.
Och när man har något sånt i sin hand vill man inte släppa det.

Jag kan inte förklara.
Det finns helt enkelt inga ord. Inget mod.

Det är den enda sanningen; jag vill ha dig.

Jag har en konstig känsla i kroppen. Och jag har en ihärdig huvudvärk. Jag känner ingenting, är bedövad som vanligt, men för första gången på flera år vill jag inte sova ensam.

Jag blev så himla bortskämd inatt. Och hade jag inte vetat bättre hade vem som helst kunnat missta det för kärlek. Men jag känner mig, jag känner oss, och kärlek är ett alltför stort ord. Det är så lätt att bli lurad. Så lätt att bli förvirrad av ord, beröring och djupa kyssar. Folk har så lätt att spela nuförtiden att det är svårt att skilja sanning från lögn. Jag föredrar lögnen framför att i slutändan bli sårad av sanningen. Det är inget jag måste kämpa med, det bara är så.

Det var en så familjär känsla. En känsla som lyst med sin frånvaro men som plötsligt tog sig in i rummet. Allt var bara rätt, varenda liten rörelse, varenda fingertopp mot min hud och hans händer i mitt hår. Och jag ryser bara jag tänker på det, för det var länge sedan jag var med om något liknande. Det är skrämmande hur lögnen kan vara så lik sanningen.

Och trots att jag låg vaken i flera timmar i tystnaden med honom tätt intill, kände jag mig utvilad. Och inte förrän han var tvungen att gå släppte han taget om mig. Vad ska jag säga? Det var värt det.

Jag har sagt det förr, och jag säger det igen;

What's the point in meeting someone like that if they're not avaliable..?

Fick samma område i natt och jag lever än en gång. Har så fruktansvärt ont i knät. Framåt morgonkvisten fick jag sällskap hem av en gammal bekant. Well, bekant är väl rätt så fel ord, vi känner ju faktiskt varandra rätt väl, men ändå. Det var trevligt att vara uppe och prata om allt möjligt, vad som händer i livet, vad som hänt sen sist, var man är på väg. Jag kände mig ... bra. Vi somnade inte förrän halv åtta i morse, han klev upp klockan tolv och åkte hem. Jag vaknade vid tre. Utmattad och trött.

Förr i tiden när jag fick besök av honom ville jag ligga kvar i sängen och känna hans doft sitta kvar i mina lakan. Nu har jag slängt allt i tvätten och mår bara illa. Jag har en äcklig smak i munnen som får mig att vilja kräkas. Tre tandborstningar och säkert tio flourtabletter senare har smaken ändå inte försvunnit. Jag vet inte varför. Det verkar som att varje gång vi ses blir det bara värre. Det kanske är dags att lägga av nu..

Jag är fortfarande fri, han har mig inte i sitt grepp på något sätt, och jag är fortfarande frusen inuti. Men det kanske är dags att lägga av, lägga det på hyllan och fortsätta knalla framåt. Jag har ingenting med det förflutna att göra, det är i det förflutna och jag ska framåt, ingen annanstans. Jag vet inte riktigt var jag är på väg men jag vet att det inte är på den vägen jag vill vara. Jag mår inte dåligt av det på något sätt alls, men jag känner djupt inom mig att det är fel.

Jag har sagt det tusen gånger men där jag står idag, där är jag en helt annan människa. Det hände någon gång i somras, hela jag förändrades. Jag är ett bättre jag, ett mer kontrollerat jag, jag har oftast koll på mina känslor och vet hur jag ska hantera dom. Jag raderade honom ur min telefonbok och mitt minne. Bestämde mig för att aldrig mer höra av mig. Det har jag inte gjort, det gjorde han i natt. Jag sa ja, för vad är det för fel på lite oskyldigt umgänge ibland?

Men nu mår jag illa. Och det får vara nog nu. Jag sätter punkt, en gång för alla. Ett julkort varje år, that seems like the right thing to do, and a good way to go. Punkt.

Vissa människor kan inte tänka på annat än sig själva. Det är så himla irriterande. Jag har gått omkring och tänkt på det här ett tag, vissa människor speciellt, och det gör mig så himla arg. Alltid är det något. Alltid ska dom ha rätt. Alltid ska allting fungera till deras fördel. De ska ha den väg som ger mest vinst till dom, mest pengar, mest tillfredställelse. Hur kan man vara så himla egoistisk? Kan man inte försöka komprimissa eller komma överens? Det finns inte i deras värld.

Vad som slår mig är hur olika folk är. Jag är mest lik vissa vänner än vad jag är lik mina släktingar. Då menar jag inte till utseendet. Det har väl med ålder, generationer, uppväxt och Gud vet vad att göra, personligheten sitter inte i ens DNA. Det är synd, kanske skulle vi komma bättre överens då. Men det är bara inte så, det får man acceptera.

Vad som gör mig mest upprörd är att jag går ur min väg för att göra plats för andra. Andra kan bestämma när, hur och var de vill göra saker och jag får helt enkelt anpassa mig och mina egna planer. "Berättade bara att vi ska vara där och göra det, då och då, blablabla, du behöver inte komma jag tänkte bara säga det ifall att". Jag vill kanske komma. Men ibland bara orkar jag inte med allt tjafs. Istället skulle man kunna fråga "vad skulle passa dig bäst?" eller "kan vi komma överens om någon dag?" Nä.. Det fungerar inte så..

Alla ska ha sin väg hela tiden. Det finns liksom inga andra alternativ. Istället får alla andra anpassa sig och om man inte gör det är man dum i huvudet eller så är det bara "synd" och så går livet på utan mig för att jag inte dök upp. Jag vill inte gå på fler fester, event, och annan propaganda-uppgjorda möten. Jag vill bara stanna hemma. Nu får det vara nog. Jag orkar inte.

På nationella provet i skolan höll jag ett tal om hur alla människor är egoister. Det var den bästa skoluppgift jag någonsin gjort och den uppgift jag är allra mest nöjd med. Och det är verkligen den mest sanna också..

Jag har just fått ett erbjudande om att åka till Grekland och jobba som bartender nästa sommar. Det är frestande men jag vet inte hur jag känner inför det. Jag är orolig, för att allt ska bli som i somras, men å andra sidan vet jag att Kos skiljer sig från Poros med många hästlängder. Det kommer annat folk dit, det KOMMER folk dit, barerna är mestadels ägda av skandinavier och engelsmän, och även om alla festprissar så klart tror att de får ligga för att man är bartender och från sverige så finns inte de respektlösa och ryktesspridande grekerna där. (Och det finns gott om fulla blonda bimbos att ligga med på Kos, ett nederlag från mig, som kommer vara brunett, är inte hela världen.)

Ja, det skulle kunna bli bra. Vågar jag kasta vind för våg och chansa igen?

Jag vet inte vad det är som händer med mig. En del av mig faller. Och bara faller och faller, det verkar inte finnas något slut. Fan. Jag får inte vara såhär. Det får inte vara såhär. Distanser suger, dom suger.

Jag vet inte hur det här började. Jag har faktiskt ingen aning. Det kan ha varit ett sms som damp ner i inkorgen. Eller en liten osynlig stöt som gick från honom till mig sekunden han tog mina händer. Allt jag vet är att jag inte ville släppa den kramen och låta honom gå bort från mig. Alldeles för långt bort från mig. Distanser suger och jag skulle vilja vara där hela tiden. Jag vet att jag snart inte kan vara där alls.. Jag har min chans nu eller så får jag inte se honom på flera månader. Vad fan gör man då?

Vad fan gör jag nu...