Jag tror inte det är någon som förstår. De är så uppe i sin egen lyckliga dimma. Jag står på utsidan i det iskalla regnet och tittar in genom fönstret på hur varmt och mysigt det ser ut på insidan. Jag önskar jag fick komma in. Att jag slapp stå här ute.

De ser inte åt mitt håll. Det vet inte att jag står här. De har någonstans på deras livsväg glömt att jag finns. Jag är samma person men de är annorlunda. Kanske passar jag inte in längre. Kanske duger jag inte. Jag försöker ropa, knacka på rutan, men de hör mig inte.

Det varken syns eller känns i regnet att jag gråter, men jag vet. För det är såhär det låter när ett hjärta brister, och ljudet är så högt, alldeles för högt.