Varför jag gråter hjärtat ur mig tills migränen blir alltför stark och gör mig förlamad av smärta, vet jag inte. Jag kanske borde vara glad och mysig, men det är svårt när man känner sig så utnyttjad. Jag orkar inte och jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte gråta men små ord gör det svårt att hålla tillbaka. Jag har inte gråtit på länge.

Jag trodde kärlek var något mer. Under mina två år som singel har jag på något sätt lyckats bygga upp ett scenario om hur det ser ut. Ett scenario som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det här är allt. Jag tror det i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är längre. Eller var jag är.