Det är skumt. För ett halvår sen var det helgerna som var en pina. "Jag vill inte jobba" hördes varje fredag och lördagkväll tills öronen blödde på de i min omgivning. För tillfället är helgerna en lättnad och något jag ser fram emot varenda dag i veckan. Måndagar är värst, för det är alltför långt kvar. Jag har huvudvärk och mår illa varje vardagsmorgon när jag vaknar. Jag vill verkligen inte. Jag hatar det och jag mår fruktansvärt dåligt. Det finns en punkt varje dag då jag bara vill sätta mig i ett hörn och gråta, varvat med att jag vill kasta ut något genom fönstret. Det känns inte alls bra och inte ens målmedvetenheten kan lysa upp det grå i mig.

Jag vill bara hem och sova igen. Få gömma mig under täcket där det är varmt och tryggt. Slippa att behöva hantera samma skit varje dag. Slippa att behöva känna känslostormar, obehag och ilska varje dag. Bitterhet. Jag har ont i bröstet och vill inte andas för det är jobbigt. Inte ens lyckan kan rädda mig. Inget kan rädda mig nu.