Sitter och fördriver tid som inte spelar någon roll. Tittade på en film men blev distraherad. Väntar. Väntar på någon form av svar. Spelar ingen roll vad det är för svar. Men jag vill ha ett svar. Jag tycker jag är värd det.

Det tog mindre än en halv sekund efter jag stängt dörren bakom honom och så grät jag. Och tårarna bara forsade och de tog inte slut på typ en kvart. Den kvarten bestraffade mig med en helvetes migrän som hållit i sig hela dagen. Jag är bara ledsen för att jag känner mig så utnyttjad, men samtidigt så uppfylld av värme. Jag förstår ingenting, jag är så vilsen. Jag behöver bara ett svar så kan jag lugna ner mig sen. Är det för mycket begärt?

Så varmt och respektfullt. "Är det värt det?" frågade han mig och jag sa ja. Och han besvarade det med det mest respektfulla svaret jag någonsin fått. Ingen har reagerat så förut. Ingen har låtit mig få tycka som jag vill eller tyckt att det är nödvändigt. Men han sa inget sånt alls. Han bara lyssnade.

Hur kunde det vända så fort? Var är den respekten nu när jag behöver ett svar? Var är den värme och kärlek och omtänksamhet jag upplevde bara för några timmar sen? En dag och sedan är det sex veckor ifrån honom och jag bara känner hur allt glider mig ur händerna och jag får panik. Säg någonting! Säg vad som helst. Säg någonting...