Jag älskar den här stan. Jag älskar den här bilden. Jag är så nöjd med den. Jag funderar på att ställa upp med denna i en fototävling som pågår just nu. Vad tycker ni?

Msn har tappat sin charm igen. Den försvann någonstans och jag vet inte var den tog vägen. Undrar om jag gjorde något som gjorde att magin bara försvann. Men sen orkar jag inte tänka på det längre.

På fredag kommer pojkspolingen tillbaka till storstan. Det har gått så lång tid att jag glömt honom och för en stund trodde jag att jag inte skulle behöva honom längre. Men nu behöver jag honom igen. Just nu känns det ensamt.

Jag älskar Bandit. De spelar alltid Muse när jag behöver det.

Klar tidigt i natt. För första gången på evigheter. Så himla skönt, även om det bränner i fickan för att jag inte får lika bra betalt. Men jag hittade en tjugolapp i ett trapphus! Tar det som dricks till tidningsbudet. Fanns även en tjej med en lapp på dörren där det stod typ, "älskar brevbäraren, världens bästa! :)" haha!

Imorgon blir det till att åka till andra sidan stan och hälsa på släktingar jag inte träffat på evigheter. Ska bli mys. Men för tillfället är det sova som gäller. Är trött och har stela muskler. Skönt att denna helg är över! Bara en helg kvar!

Hemma från jobbet. En trakt = 3½ timme. Why don't you shoot me right now. Den största trakt jag någonsin varit med om. Fy fan. Jag måste ha sagt "jag fattar inte" minst trehundra gånger. När boken började ta slut flöt en lättnad in genom min kropp. Och sen kom jag på att jag har ju fyra buntar med tidningar kvar? Japp, suck, jag hade ju en till bok. Gaaah!

Men det är märkligt, jag har ångest en hel dag för att behöva gå till jobbet. Och sen när jag väl börjar, då kör jag bara på. Det spelar liksom ingen större roll utan jag bara gör och sen får jag åka hem och sova. Sjukt. Och nu är det dags för det sistnämnda, är helt slut i kroppen. God natt.

(Ska för övrigt göra om headern när jag har tid och ork. Är inte riktigt nöjd... Några förslag?)

Skulle följa med mamma och shoppa idag. Slutade med att hon kom hem utan något alls och jag kom hem med massa nya underkläder. Och jag som lovade mig själv att vänta till VS där jag ska spendera mer än hälften av min USA-budget. Men jag kunde bara inte hjälpa det.

Det blev McDonalds till middag och vaniljhjärtan till efterrätt. Jag skulle vilja ta en cider på Harry B James, men jag ska jobba inatt. Jag vill inte jobba. Men jag har bara två helger kvar. Två helger! Sedan blir det ta mig fan cider på Harry B James varje dag.

I'm back! Gick fortare än jag trodde men efter ett tag stirrar man sig blind på saker. Vad tycker ni? Är det något som inte fungerar eller är det något ni har invändningar mot? Berätta gärna.

Nu ska jag äta lunch, är svinhungrig och har inte rört mig ur sängen på hela dagen! Oj oj..

Jag har suttit och pillat med designen ett tag nu. Råkat göra lite fel som sett bra ut och blivit helt rätt i slutändan! Alltid kul. Men nu piper datorns ljud i öronen på mig och jag måste sova för jag är oerhört trött och får ont i ögonen.

Har förresten lärt mig några nya saker idag i Photoshop! Tycker det är riktigt kul att utvecklas och lära sig många fler saker. Man har så mycket mer möjligheter då. Nästa vecka får jag förresten mitt objektiv, ett Tamron 28-75mm f2,8.‏ Fantastiskt! Och trots en fet lön känner jag mig redan jävligt pank igen.

Sova nu!

Idag blev det en foto-eftermiddag i det fina vädret. Fina Angelica var tapper trots snö upp till låren, kyla och blöta kläder. Här är en bild från idag!

Nu har äntligen Starbucks kommit till Sverige! HURRA! Den första har öppnat sina portar i Terminal 5 på Arlanda flygplats. Man får ju hoppas de har öppet tidigt nästa onsdag, så kan jag få tjuvstarta lite och komma i USA-mode redan innan jag kliver på planet. Men det är nog för mycket begärt. Har de Starbucks på Island tro?

Jag kommer förresten stänga av min blogg från och med ikväll (torsdag) på obestämd tid för att göra en total makeover av designen. (Har dock inte stängt längre än över helgen) Det är svårt, jag har separationsångest. Men det måste bli ändring, förändring, mer utrymme för foto och en mer spännande och vuxen design. Vi ses snart!

Jag har en fråga, och jag måste ha svar för det driver mig till vansinne långt in på natten.

Vad är man om man kommer från Trinidad & Tobago?
(vilket nationalitet har/är man liksom?)

Jag googlar och letar och frågar men jag hittar det inte. HJÄLP! Jag blir tokig!!

Skrev såhär på Facebook;

"Roses are red, violets are blue. God made me hot, but what the hell happened to you?"

Bland kommentarerna finns;


Klockrent

 

 

 

Och den bästa av dom alla;

 

Jag blir lite irriterad. Som vanligt. Jag bara väntar på att jag ska få mina egna arbetsuppgifter. Så jag kan fokusera på något, få göra som jag vill, och inte behöva ha någon som lägger sig i eller säger åt mig vad jag ska göra. Eller så jag inte behöver ta all överflödig skit. Jag bara väntar. Och väntar. Och väntar. Kommer han snart? Kan han visa mig snart? Kan jag få arbetsuppgifter snart?

Jag vill ligga hemma i min säng och tycka synd om mig själv. Men eftersom jag nu får ett lån på 10000 har jag inte råd att vara hemma. Någonsin. Jag får inte bli sjuk igen. Någonsin.

Jag vill ligga hemma i min säng och tycka synd om mig själv. Surfa på internet. Titta på TV. Kunna somna när jag blir trött oavsett vad klockan är. Sitta på msn. Msn har fått en ny charm.

Jag vill ligga hemma i min säng och tycka synd om mig själv. Men jag väntar. Och väntar. Och väntar.

Pratar med en väldigt intressant människa. En människa med samma intressen som jag och som är väldigt, väldigt trevlig. Att han är attraktiv är inget minus. Ge mig mer.

Är gravt deprimerad. Känner mig pank. Well, i alla fall efter att jag fick beskedet om att jag måste punga ut 50000 jävla riksdaler. Vad i helvete. Han är fantastisk, kliniken är fantastisk, personalen är fantastisk. Priset är Satans påfund.

Är det värt det? Jag vet inte. Uppemot 40000 hade jag varit beredd på. Det hade varit okej. 50000 kronor är hela budgeten för Australien. Allting. Just nu känns ersättningen från Försäkringsbolaget som en fjuttig summa. De kan ju inte på allvar tro att 22000 kronor skulle kunna räcka någonstans för att åtgärda felet?

Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill gå till VK. Jag vill ha det gjort där. Jag har ett bokat datum. Depositionen måste vara inne 10/3. Vad ska jag göra? Hjälp mig.

Undrar hur lång tid det tar att åka till Victoriakliniken idag. Jag borde nog åka nu, ska vara där halv elva. Vill inte komma sent, det skulle suga, jag har väntat länge på det här. Men jag har sjukt ont i magen, vaknade med ont i magen och har sovit konstigt hela morgonen. Det suger också. Jag är inte nervös eller orolig jag menar jag har varit hos läkaren förut. Men jag blir nervös och orolig nu när jag har så satans jävla piss-ont-i-magen att jag inte kan stå upp ordentligt för då vill jag bara skrika.

Helvete.

Jag måste åka nu. Om jag kommer någonstans. Vore trist att fastna på vägen.

Jag har hosta och halsont och snuva och feber. Och jag sitter dessutom på jobbet. Där jag för övrigt som vanligt inte har något att göra. Jävla skit. Det tog dessutom 45 minuter längre tid att ta sig hit, och jag mår inte direkt bättre av det.

Men jag hade fått skit om jag inte kommit hit eftersom vi var ute igår. Jag och Sofie åkte och hejade på Emil som tävlade i cocktailkampen. Det var skitkul, vi träffade asmycket roliga människor och fick allting gratis genom drinkbiljetter och en bra placering där de tog ut drinkarna som de hade gjort i tävlingen. Så vi tog för oss. Och vi hade skitkul.

Men det var typ -25 ute, och vi hade knappt några kläder på oss. Jag trodde på allvar att jag skulle frysa ihjäl, var helt nedkyld. Jag tror jag faktiskt stannar inne för resten av vintern. Jag tror inte det är värt det.

Jag och Felicia bestämde oss för att i alla fall titta in hos Micke och säga grattis. Två jävla timmar och två förfrusna fötter senare var vi framme i Farsta. Tunnelbanan gick inte så det blev bussar överallt, massa byten och väntetid och skit. Väl där satte jag mig i duschen och duschade varmt vatten över mina fötter i typ fem minuter. Det gjorde ont som fan men efter ett tag började jag vakna igen. Sedan hade vi trevligt i ett par timmar och kvart i fyra blev det är taxijävel hem. Eftersom tunnelbanan inte gick alls och pendeln hade slutat gå så fick det bli så, även fast jag tycker att taxi är det mest värdelösa man kan spendera pengar på. Kom ju självklart på att jag hade kunnat ta 893 till Handen och taxi därifrån, hade blivit billigare, men det fick bli så ändå och nu är jag hemma i tryggt förvar.

Ingenting fungerar. Det har kommit typ en meter snö utan att överdriva. Det är inte roligt och jag skolkar från livet nu. Inte förrän snön smält tänker jag fan sätta foten utanför dörren igen. Dra åt helvete vad jag hatar snön nu. Jag har sagt det förr och jag säger det igen för det verkar inte riktigt gå in i den som bestämmer; DET RÄCKER NU!!!! Jag blir bara förbannad. Förbannad och ledsen och snart kommer jag bara brista ut i gråt. Livet är inte roligt längre, det här förstör allting och jag blir bara deprimerad och går ner mig i ångesten. Det är helt sjukt. Det räcker nu.. Det räcker..

Härligt att vara klar redan innan fyra på natten! Mindre kul att fastna i en snödriva på väg upp för backen och vara så nära ytterdörren men ändå behöva kämpa sig upp i en halvtimme innan man får komma in. Tur att jag hade Antonios med mig som skottade ut bilen... Det var i och för sig han som satte fast den där från början, men ändå. Det hade nog inte gått så mycket bättre för mig..

Nu ska jag sova. Verkligen sova. Imorgon ska jag inte göra ett skit. Det låter så härligt, men det är typ samma sak som jag gör varje dag. Men ändå.

Det är väldigt kul att få respons på sitt arbete, särskilt när det är något man brinner för. Respons ger en mer inblick i vad ens starka sidor är och vad man kan förbättra och jobba mer på. Fick en jättefin kommentar angående nedanstående bild alldeles nyss. Jag blev så himla glad! :)

Brevlådan var proppfull när jag kom hem för att brevbäraren proppat ner ett stort paket till mig. Woho! Tog en dag sen hade jag min reflexskärm och mitt närbildsfilter. Härligt! Har även fått lönespec för Premo, inte illa. Ska skicka in uppsägningspapprerna imorgon.

På söndag blir det cocktailkampen på Café Opera (fråga inte hur jag ska orka gå till jobbet, det ska nog gå bra..) Emil deltar och jag, Andreas och Micke har bestämt oss för att gå och stödja vår gamla bartenderklasskamrat. Jag håller tummarna för Emil!

Imorgon kanske jag måste jobba trots att det är fredag. Mina kollegor ska på kurs och kanske behöver hjälp. Men det blir bara några timmar, inget mer med det. Hoppas dock att de kan klara sig utan mig. Eftersom Christina har en extramotor i huvudet så går det ju fort, haha. Menmen, får se imorgon.

Vad ska jag göra nu då? Hemma och uttråkad och vet inte riktigt vad jag ska göra. Hittar säkert på nåt bra. Joråsåatt.

Timmy är en fin kille. Jag ger upp hoppet ibland, när det kommer människor som du tror är annorlunda och sen visar det sig att de är precis som alla andra. Men Timmy ger mig hopp ikväll om att det finns ärliga människor där ute som vill prata med mig för att bara prata, som vill prata med mig för att de faktiskt är intresserade av vad jag har att säga.

Tills skillnad från andra svin som pratar för att få det dom vill ha. Idiotjävlar. Dra åt helvete.

Mitt nya Photoshop CS4 är helt fantastiskt. Jag älskar det. Det är en enorm skillnad från CS2, och då blir det också mycket roligare att jobba i. Så nu har jag tagit tag i mig själv och många foton som ligger långt tillbaka i tiden som är värda mycket mer än att ligga i en undangömd och glömd mapp någonstans. Nice!

JAAAA!!! Tack gode Gud att det inte var fokuseringen i mitt svindyra objektiv det var fel på. Det var en inställning i kameran som jag råkat göra av misstag. Herregud vad skraj jag blev. Orka med reparationer och massa skit. Lämna in och få tillbaka och inte vara nöjd och blablabla. Nej fy. Men nu funkar det i alla fall prima igen.

Härligt! Min dag blev genast så mycket bättre :)

Hemma. Sjuk. Tråkigt... Det är lätt att fastna vid internetsajter och vilja klicka hem allt som finns att köpa. Har faktiskt unnat mig att köpa en reflexskärm och ett närbildsfilter för nästa lön. 400 kronor, ganska prisvärt, kunde blivit mycket dyrare. Har fortfarande inte hört någonting om objektivet jag skulle köpa, men hon har strukit annonsen? Jag fattar ingenting, jag hade ju det aktuella budet? Hon får självklart sälja det till vem hon vill, men hon kunde ju i alla fall hört av sig då? Tråkigt, hoppas det fortfarande finns kvar. Vill sååå gärna ha det..

Jag har ont i magen och i ryggen. Missar mötet as we speek men ärligt talat tycker jag inte att jag har så mycket att göra där. Finns ingen position jag är bekväm i. Vill gå ut och fota men jag har för ont i magen för det. Är inspirerad, men orkar inte. Dessutom är jag fortfarande trött på att vi inte har några fina omgivningar i närheten. Är det någon som har tips på fina omgivningar? Promenadstigar, sjöområden, skogar, fält? Tacksam för kommentarer. Men who am I kidding, typ ingen som läser här och aldrig någon som kommenterar. Men ändå. Man kan ju låtsas som om bloggen är populär.

Anywho. Jag ska gå och göra något vettigt. Som om det finns något. Bye.

Hora. Nej, förlåt. Helvete säger man. Jag hatar att jag inte får lämna tillbaka min mobil. Jag hatar att de säger att jag måste stå för vad jag har köpt. Vad i helvete? Jag kunde väl inte veta innan att mobilen var ren skit? Kunde jag det? Nej. Jag fick inte pröva skiten och nu har jag ingen bytesrätt. Jävla idioter. Samma cirkus om igen som för ett år sen. Suck. Aldrig mer tänker jag införskaffa mig en jävla mobiltelefon. Ju mer skit dom stoppar in desto sämre blir de. Och dyrare, dessutom. Ge mig tillbaka 3310an! Idioter.

Har varit på konsultation nu på morgonen. Efter att ha hört en massa dåligt om läkaren hade jag inga större förväntningar, men han visade sig vara riktigt trevlig. (Lite konstig, men det är alla mina läkare!) Vi pratade om vad som ska och kan göras, vilka moment jag var nervös inför, vad det skulle kosta och när. Han gav ett väldigt proffsigt intryck och jag tror han vet vad han håller på mig. Han försäkrade mig om att det inte skulle vara några problem och berättade om allt man kan tänkas uppleva. Sen sänkte han priset med 7000 kronor. SJUTUSEN! Det är en hel månads sparande! Men vi får se efter konsultationen nästa tisdag om vad jag bestämmer mig för. Men än så länge känns det bra.

Nu är jag på mitt onödiga jobb där jag inte gör någonting för pengarna jag får. Sitter på en stol gör jag. Viktigt. Jag är den viktigaste på hela kontoret. Joråsåatt.

Kom hem, skrev en textrad på facebook om hur mycket jag längtar, hur mycket han betyder och hur mycket jag saknar honom, gick in på mailen, och där var han. Ett mail där han skrivit allting som jag just suttit och tänkt på. Jag saknar honom så mycket att jag kan gråta. Exakt en månad kvar och sen står han där. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer kännas. Mitt allt, min själsfrände. På andra sidan jorden lever han sitt liv medan jag lever mitt här.

Jag tänker på hur det kommer kännas att träffa honom. Hur glad jag kommer vara. Undrar om jag kommer gråta av lycka. Undrar vad vi kommer göra, vad vi kommer prata om. Undrar hur mycket lycka han kommer locka fram i min kropp. Sen tänker jag på att behöva säga hej då till honom en gång till och så vill jag bara slå huvudet i väggen. Men jag lovar mig själv att leva för varje sekund och inte låta den sorgen ta över mitt hjärta innan det är dags. En chans i livet. Kommer jag träffa honom igen?

Min mobil fungerar alldeles utmärkt. Den ger mig bara inte de svar jag vill ha. Den ger mig inga klara svar alls faktiskt. Jag är fortfarande lika vilsen. Eftersom jag nu står inför ett nytt dilemma. Jag kanske skulle ha besämt mig från första början för om det var stanna eller gå beroende på vilket svar jag fick. Det gjorde jag inte och nu står jag här och trampar igen.

Svaret jag fick spelar ingen större roll. Jag har fortfarande en vägg som är ogenomtränglig och eftersom han inte finns innanför den är det lätt för mig att kliva tillbaka och stå på hans nivå utan problem. Min enda tanke är om jag vill slösa min tid på det, trots att jag trivs väldigt bra här. Well, tre veckors frihet, jag kan hitta mig ett bättre tidsfördriv. Och om inte, ja då finns han där då också. Ingen press, jag har alltid något.

Sitter på jobbet och väntar på att de ska bestämma sig för vad de ska göra med mig. Känns som att alla andra har mitt öde i sina händer men jag har ingen som helst kontroll själv. Igår kan jag möjligtvis ha sabbat det kanske bästa som hänt mig på en väldigt lång tid, och idag sitter jag på nålar och undrar varför i helvete inte mobilen fungerar. (Jag vet att den fungerar, men jag vill inte att den ska göra det..)

Jag är hungrig, och jävligt trött. Vaknade i morse och ville inte gå upp. Jag har ont i ryggen och i bröstkorgen. Jag har svårt att andas. Jag har ont i nacken också, den bara knäppte till riktigt rejält och fastnade igår och jag är fortfarande öm som tusan. Jag behöver ledighet, fri tid att göra vad jag vill, sova, vila och ta det lugnt. Känns som om jag jobbat oavbrutet i flera månader. Vänta! Det har jag ju! Suck....

Imorgon ska jag på konsultation. Jag är inte nervös. Det är bara ett vanligt läkarbesök för mig. Ett dyrt sådant. Jag trodde jag skulle klara mig på 400 kronor månaden ut, men på två dagar är de slut och jag har 42 spänn att leva på till lönen, utöver de pengar som nu går till konsultation. Jippi alltså, my life is wonderful.

Om exakt en månad får jag träffa Matt. Precis på dagen faktiskt. Dessutom har ju februari färre dagar och det gör ju att det är ännu närmare. Men det känns så långt bort och redan nu har jag ångest för att behöva säga hej då igen. Men det är lugnt. Allt är lungt. Det är bara typ tre veckor kvar tills vi åker iväg. Sen tre härliga veckor borta från allt, på andra sidan Atlanten. Hemma. I'm going home.

Sitter och fördriver tid som inte spelar någon roll. Tittade på en film men blev distraherad. Väntar. Väntar på någon form av svar. Spelar ingen roll vad det är för svar. Men jag vill ha ett svar. Jag tycker jag är värd det.

Det tog mindre än en halv sekund efter jag stängt dörren bakom honom och så grät jag. Och tårarna bara forsade och de tog inte slut på typ en kvart. Den kvarten bestraffade mig med en helvetes migrän som hållit i sig hela dagen. Jag är bara ledsen för att jag känner mig så utnyttjad, men samtidigt så uppfylld av värme. Jag förstår ingenting, jag är så vilsen. Jag behöver bara ett svar så kan jag lugna ner mig sen. Är det för mycket begärt?

Så varmt och respektfullt. "Är det värt det?" frågade han mig och jag sa ja. Och han besvarade det med det mest respektfulla svaret jag någonsin fått. Ingen har reagerat så förut. Ingen har låtit mig få tycka som jag vill eller tyckt att det är nödvändigt. Men han sa inget sånt alls. Han bara lyssnade.

Hur kunde det vända så fort? Var är den respekten nu när jag behöver ett svar? Var är den värme och kärlek och omtänksamhet jag upplevde bara för några timmar sen? En dag och sedan är det sex veckor ifrån honom och jag bara känner hur allt glider mig ur händerna och jag får panik. Säg någonting! Säg vad som helst. Säg någonting...

Varför jag gråter hjärtat ur mig tills migränen blir alltför stark och gör mig förlamad av smärta, vet jag inte. Jag kanske borde vara glad och mysig, men det är svårt när man känner sig så utnyttjad. Jag orkar inte och jag vet inte vad jag ska säga. Jag orkar inte gråta men små ord gör det svårt att hålla tillbaka. Jag har inte gråtit på länge.

Jag trodde kärlek var något mer. Under mina två år som singel har jag på något sätt lyckats bygga upp ett scenario om hur det ser ut. Ett scenario som inte alls stämmer överens med verkligheten. Det här är allt. Jag tror det i alla fall. Jag vet inte riktigt vad det är längre. Eller var jag är.

Blev väckt av att telefonen ringde i morse och det var finaste Jocke som frågade om vi skulle ta en fika. Snor och huvudvärk till trots tvekade jag inte en sekund på att säga nej och ett par timmar senare träffade jag Jocke i stan för en kaffe och en te. Fem månader har han varit borta och äntligen är han hemma igen! Hans jävla planer på att åka till Norge kan han ju glömma, han får inte åka, jag ska ha honom här. Punkt.

Efter två timmar snack om diverse mötte vi upp fina Pia och vi snackade lite innan Jocke drog och jag och Pia satte oss på grillen i två timmar och snackade massa skit om killar typ. Det var mysigt. Tiden har gått så fort idag, känns som den tog slut alltför fort.

Nu är jag hemma igen och ska äta middag. Sedan blir det en lugn kväll, ska inte jobba ikväll. Ringde under ett kort infall av "jag är dödssjuk"-ångest till jobbet och sjukanmälde mig så fort jag vaknade i morse. Ska bli skönt att få vara ledig en natt. Även om jag är ganska uttråkad på att bara sitta hemma. Kanske blir en film, eller två. Woah, vad ovanligt.

Vissa typer av människor gör mig så jävla irriterad. Vissa gör mig till och med förbannad. Sånt står jag inte ut med. För det första hatar jag folk som inte kan säga som det är från början. Utan jag går omkring där och förväntar mig och hoppas på att vi ska ses för att vi sagt det och sedaqn kommer det ett sms med de allra sorgligaste och mest patetiska ursäkter jag någonsin hört. Hallå, säg som det är från början istället så slipper jag gå och slösa min tid på att tro att vi ska ses och så kan jag hitta på något annat istället. Jag har faktiskt bättre saker för mig ifall vi inte ska ses och jag, till skillnad från många andra, håller mina löften, ALLTID. Har vi sagt att vi ska ses, ja då fan träffar jag dig. Så vill jag själv bli behandlad men man får fan aldrig någonting tillbaka.

Samma sak är det med folk som inte kan passa tider. Eller folk som rent av bara skiter i allt. Om någon ringer på morgonen och frågar om vi ska ses samma förmiddag svarar jag på frågan, jag säger antingen nej på grund av att jag kanske inte orkar eller har sovit för lite, eller så tackar jag ja. Ett rent och ärligt svar från början istället för ett jävla kanske. Har jag sagt ja, så kliver jag ur sängen, gör mig i ordning och pallrar mig iväg för att träffa människan, precis som jag har lovat, och inom en rimlig tid. Jag sitter inte och slöar, och pratar långa struntsamtal i telefon och lagar en lyxfrukost och tar ett bad. Nej jag kliver ur sängen, slänger i mig en smörgås, slänger på mig lite kläder, kanske lite smink beroende på vad vi ska göra, och sen går jag. Tar max 45 minuter. Absolut max. Jag är oftast klar på kortare tid än så, cirka 20. Jag hatar att låta folk vänta och jag tänker inte bryta ett löfte heller.

Jag blir så jävla irriterad och nu har jag slängt bort en hel förmiddag på sån här skit. Jag vill inte ha såna människor i mitt liv men på andra sätt är vi bra vänner. Jag önskar jag kunde få samma sak tillbaka, när jag faktiskt anstränger mig, och det gäller ALLA mina vänner. När det gäller andra ansträngningar så handlar det också om att jag alltid åker till alla andra, oavsett var dom bor så åker jag dit för att umgås, och hittills är det en enda som återgäldat det. Jag ska alltid åka överallt, men det är aldrig någon som orkar anstränga sig för att åka hemifrån och för en gångs skull vara hos mig. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte. Och jag är så trött på att veta att det alltid kommer va såhär för jag ORKAR inte ha det såhär! Men det är väl bättre än att inte ha några vänner alls. Suck alltså. Bara suck.

Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Varje dag blir jag påmind om hur ingenting blivit som jag tänkt mig. Jag är så avundsjuk på så många men ändå så himla glad för deras skull för att deras liv tagit dom till dessa punkter och milstolpar i livet. Men jag blir ledsen för att jag inte är där själv och för att jag har så långt kvar dit.

Jag bara gråter hela tiden där jag sitter på min stol på jobbet. Gråter stilla tårar och försöker att inte snyfta. Sedan knäpper det bara till och jag bara slutar. De bara försvinner. Faller till marken och är borta och jag är kvar med ingenting. Sedan ser jag igen, tittar igen, läser igen, lyssnar igen, och jag bara gråter.

Jag är inte där jag ville vara idag men jag vet samtidigt att jag har så himla mycket framför mig. Jag har två vägar jag vill gå, men eftersom den ena inte ens existerar utan bara är en osynlig stig rätt in i skogen så tar jag den andra. Och den kommer bli bra. Den kommer bli fantastisk. Hell, den kommer bli awesome! Men jag vill komma dit. Jag vill inte stanna på hållplatser emellan där tiden flyter på obemärkt i ett svartvitt landskap. Jag har drömmar, men dom är diffusa, jag vill göra allt samtidigt men det är inte ett alternativ, inte heller är det möjligt.

Jag önskar det var lättare och jag önskar dessa eviga mellanlandningar kunde gå fortare. Men jag kämpar, trots att jag hellre skulle vilja ligga hemma i min säng och gråta och sova och fly från verkligheten utanför väggarna som ger mig skydd. Ibland önskar jag att jag hade ett syskon, någon i min ålder som ska älska mig mer än någon annan. Vänskapsband är aldrig att lita på såsom blodsband. Jag kan skriva vad som helst här. Ändå är det ingen som hör av sig och ens frågar hur det är.

Jag vet inte..

Jag saknar honom. Jag trodde det skulle vara lätt och skönt att få vara ensam med mig själv i en vecka utan sms och ord som förvirrar och bländar mig. Men det var svårare än jag trodde. Jag får abstinens. Jag blir mer och mer desperat efter helgen och efter att få ligga i hans famn igen. Det är märkligt hur det känns, att vara hos honom. Det är som något jag inte upplevt på flera år och jag glömmer allt när jag får borra in mig i hans hals och känna hans doft. Men sen är det borta. Utan ord är det det bästa jag haft. Men att faktiskt föra ett samtal är omöjligt och skapar ett krig inom mig. Varenda instinkt säger åt mig att springa för att jag letar efter så mycket mer. Jag vet vad jag hade och jag vill inte ha det igen. Skit.

Alltså. Man får faktiskt tåla att bli behandlad som man behandlar andra. Man får skylla sig själv. Så är det. Jag inser att det krockar, om någon behandlar mig som skit borde väl jag ändå vara snäll och gullig eftersom det är så jag vill bli behandlad, jag vet. Men det håller inte alltid. Särskilt inte när man har en personlighet med mottot "ta ingen skit".

Du vet inte vem det är du pratar med. Du vet inte vem det är du snackar skit om. Du borde veta, du har sett det förr, men det har inte gått in, och jag ska tala om för dig att jag är värre och ärligare än jag var förut. Du känner inte mig och vad jag gör och varför jag gör det angår inte dig. Men beter du dig som en grinig klimakteriekärring får du ta samma skit tillbaka. Frågar du mig en fråga får du ett ärligt svar. Jag tänker inte tassa på tå för att undvika att trampa dig på tårna. Du betyder ingenting för mig så varför skulle jag bry mig?

Passa dig.

Jag gillar att dom stavar Sweden med Z..

Fan vad arg jag blir. Att folk ska snacka så jävla mycket skit. Jag säger också elaka saker om folk, men det betyder inte att de inte är befogade. Jag blir irriterad på folk som inte gör sitt jobb och som sen klagar över hur mycket dom har att göra och inte hinner och måste jobba över och Gud fan vet vad. Att sen klaga på mig som gör mitt jobb och ibland säger att jag inte tycker om en viss typ av fakturor jag måste hantera för att de är så komplicerade när de fan är på polska, det är fan inte okej.

Och en sak till. Alltså allvarligt. Att säga "hon är ju bara här för pengarna". Men snälla. Vem fan jobbar inte för pengarnas skull? Det är väl knappast någon som bah "fan vad kul det är här, jag skulle kunna göra det gratis!". Det finns väl inte en människa som inte jobbar för pengarnas skull, alla måste överleva för fan. Och även om jag inte använder mina pengar till att betala någon jävla hyra på någon jävla lägenhet utan har ett annat syfte för mina pengar, så betyder väl inte det att jag behöver dom mindre? Jag får väl för fan göra vad jag vill med de pengar jag tjänar ihop? Då kan ju dom som klagar offra sin lön och ge den till mig om dom nu inte jobbar för pengarna och tycker det är så jävla kul att jobba gratis eller än bättre sitta hemma och inte få några pengar alls utan bara chilla.

Nej dra åt helvete vad arg jag är idag. Om du har något att säga säg det fan till mig. Fuck off.

Tiden bara flyter på och det går fort. Med Stockholm utanför mitt fönster känner jag hur en värld som en gång funnits mer och mer glider iväg. Jag är inne på mitt tjugoandra år och det har funnits stunder då jag inte ens varit säker på att jag skulle leva så länge. Så många faset i mitt liv har kommit och gått och de är korta allihop. Ibland är jag ledsen för det jag förlorat, och det som passerat, ibland är jag glad för var det tagit mig.

Det finns för och nackdelar med allt och det är inte ens någon idé att analysera det. Ibland känns det som om jag förlorat mer än vad jag vunnit, men det kanske är fel att säga så när det ännu inte är över.

Det här var inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Och det är inget drömscenario. Jag vill inte sitta och se ut över Stockholm och jag vill inte ha folk omkring mig som är för ytliga eller självupptagna. Jag vill inte ha ett förhållande med ytterligare en människa som är för omogen eller med någon inte har förmåga att varken lyssna eller bry sig om mig.

Jag vill gråta. Det är allt jag vill. Jag är för jävla ensam, men ibland trivs jag så bra i det att jag är rädd för framtiden.

Så kröp den där känslan på. Den där känsla av hur trött jag är på vissa saker. Hur trött jag är på att vara slit och släng, hur andra människor är så mycket viktigare, hur det jag har aldrig är värt mer. Det har alltid varit så, men det är så irriterande att jag inte kan få chansen för att någon annan som inte förtjänar den eller tar väl hand om den fått den istället. Det gör mig arg och frustrerad. Jag ger 90% medan någon annan ger 40%. Var finns rättvisan? Jag är så less. Jag skulle behöva tid för mig själv, en stund att få vara ensam och slippa alla konflikter. Jag går inte ihop med människor.

Ge mig en famn som är tyst, ge mig någon som lyssnar utan att tycka att jag klagar över allt. Det finns ingen att prata med. Alla har fullt upp med sig själva. Jag har sagt det förr och jag säger det igen för det är det enda jag tror på hos mänskligheten, alla är egoister. Det kan man kalla vem som helst för vad som helst. Ni kallade väl mig egoist nu också och anser att jag med den här texten menar att alla ska släppa allt för att lyssna och finnas där för mig. Då får ni läsa igen. De jag känner har alltid något annat som är så jävla viktigt att de inte har tid för vardag eller vänner, medan jag alltid har tid för den som behöver eller vill. Men dessa människor har något (typ ett förhållande) som gör att dom lever i sin egen lilla värld och inte orkar lyssna på någon annans klagomål för dom bryr sig inte för dom är så jävla cp-upptagna i sin egen nykärhet och lycka och vardag och vänner går in genom ena örat och ut genom det andra. Eller så är de helt enkelt bara fortfarande är 18 år i skallen och lever för festen och ingen ska få vara the partypooper för de tror att det smittar. Jag kokar inombords. Jag vill ha någon att kunna prata vardagsspråk med, eller bara få ha någon som låter mig berätta hur min dag varit på jobbet, för att han/hon är intresserad.

Jag är verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara idag. Jag har inte tid för att stanna upp och tänka på det speciellt ofta, men ibland slår det mig. Att alla mina planer bara ha försvunnit. Alla de stora sakerna som hänt har förändrat varje sak. Inte för att jag har andra planer eller drömmar, men för att de inte lyckats bli av, eller för att jag inte hunnit.

I do it for the drugs. I do it just to feel alive.
I do it for the love that I get from the bottom of a bottle.

Min pappa har stulit min älskade dator och jag hatar den jag fått låna. Den är för liten, jag skriver fel hela tiden och den hänger sig varannan sekund. Helt sjukt seg är den. Jag vet inte om jag kommer klara ha den här i Australien! Dessutom har den ju noll batteritid.. Men men..

Rundorna på rekordtid idag. NICE! Nu ska jag sova, så jävla mycket. Vi hörs nog inte förrän jag har en vettig dator att sitta vid. Men det är väl ingen som bryr sig för det är ju inte direkt så att någon läser här.. Natti natti!

Jag sitter och sover. Allvarligt talat sitter jag och gäspar och nickar till hela tiden här på min stol. Jag fryser och skakar för att jag är så trött. Jag har fruktansvärt ont i ryggen. Det låter som om jag klagar. Det gör jag också. Men poängen är bara att jag verkligen inte vill åka till jobbet för jag mår som ett helvete och är så läskigt trött att jag inte vet var jag ska ta vägen, än mindre hur jag ska orka vara vaken i sex timmar till.

Fuck också.

Pratat med finaste Sara i telefon en liten stund. Det är fortfarande helt overkligt i min värld att de är tre nu. Jag har inte fattat, det har inte sjunkit in. Hur trög är jag egentligen? Jag vete fan. Men jag ska dit i nästa vecka och hälsa på, MYS! Jag längtar som tusan. Lill-killen är den sötaste någonsin så alla andra tjejer får passa sig för jag kommer nog falla stenhårt när jag väl ser honom på riktigt ;)

Film-mys med glass och choklad nu. Det är ju fredag! Och fredag innebär godis och onyttigheter. Jag behöver väl inte ens säga att jag inte vill jobba ikväll? Puss och kram!

Jag har bråkat med min dator och min hårddisk i flera timmar nu. Jag har blivit tokig och nästan velat slänga ut skiten genom fönstret. Men efter tusen djupa andetag så verkar det äntligen fungera någonrlunda. Om man bara tar lite i sänder så.. Nu ringer Sara så nu kan jag inte koncentrera mig på den här skiten. For later.

Om någonting är härligt, så är det att ha vänner. Om något är underbart, så är det att få skratta tillsammans med dem. Jag vet att jag ibland har anklagat folk för ytlighet. Men hur stora skatter jag än hittade på djupet, störst var ändå att till slut få stiga upp och andas ovanför ytan, andas luft som är så klar att ett leende syns och ett skratt når fram hur långt bortifrån som helst. Först när jag nästan hade kvävts bland de tunga skuggorna på botten, kunde jag inse glädjen i glittret, som spelar över det lekande skvalpet på ytan.

Gick ut med Sofie och Jonna igår och fy sjutton vad kul vi hade! Vi dansade i tre timmar i sträck och tiden bara flög förbi. Vi mötte massa roliga människor (och såklart vissa jobbiga) och jag hade the time of my life. Vi drack två shot-brickor och massor av cider. Jag har inte någon koll alls på hur mycket jag druckit men jag mår faktiskt riktigt bra idag! Kvällen slutade med en taxi hem, så otroligt skönt, däckade på två sekunder efter jag lagt huvudet på kudden.

Vilken kväll det har varit! Tack Jonna och Sofie och alla sköna människor vi träffade!

Sofie plattar mitt hår och börjar plötsligt asgarva.

Du ser ut som Hades, fast med ditt ansikte! HAHAHA!

På jobbet igen och tiden flyter på som den ska. Jag gillar att sitta vid panoramafönster, man känner sig mycket friare då. Men jag längtar till klockan fyra. Det är ju fredag för somliga idag!

Ikväll blir det förhoppningsvis ett glas någonstans ute på stan. Jag hoppas såklart på att få träffa karln också, men man vet aldrig med den där jäveln. Han driver mig till vansinne.

Jag fryser ihjäl här. Det är riktigt kallt trots att jag har tre tröjor på mig. Jag sitter och längtar efter muffins och skorpor. Fantastiskt eftermiddagsfika. Jag har varit duktig och bakat. Well, inte till alla såklart men jag tog med mig muffins hemifrån till mig och Valdi idag. Jag är så jävla snäll, hur kan man inte tycka om mig?

Back to work..

Alltså.. Helt allvarligt.. Det är inte roligt längre.. Det har aldrig varit roligt, men nu är det verkligen inte roligt längre. Det räcker med snön nu. Helt seriöst. Det räcker. Jag är så trött på det här nu. Snö är fint och mysigt men det finns fan en gräns. Det här är helt otroligt. Och inte otroligt på ett bra sätt utan ett helvetes-jävla-skit-jag-kommer-ta-livet-av-mig-sätt. Nä fy fan.

Jag är så väldans, väldans glad. Jag balanserar glädjen mellan att skratta och gråta och snurra på stolen och inte kunna sitta still alls. Jag vill skrika ut till världen att jag är glad och lycklig. Låta snöstormens vindar bära med sig budskapet till alla den passerar.

Det gör inte ens någonting att det är snöstorm ute idag den tredje febuari 2010. För det är en dag som fört med sig så mycket mer än så. Och jag undrar varför folk inte ler, varför inte alla människor skrattar högt och skuttar omkring. Det är bara i mig det skrattas och skuttas.

Jag vill att du ska veta att du gör mig glad att vara jag. Jag har haft de bästa stunderna i mitt liv med dig, utan att överdriva. Jag älskar dig och det ska du också veta! Jag kan inte förklara vad det är med dig som gör mig glad och lycklig. Men alla stunder jag spenderat med dig är de mest minnesvärda jag har. Jag är så glad för din skull nu och min största rädsla är att du ska försvinna, eller bli en helt annan människa. Jag hoppas att du aldrig gör det. Stort grattis på den här stora dagen! Ni är så lyckligt lottade och han är världens finaste! Längtar tills jag hör från er!

Sitter på jobbet och har inte så mycket att göra för tillfället. Väntar mest på lunchen så jag kan äta resterna av min fantastiskt goda sallad. Skjuter upp att gå och snacka med chefen en stund till. Jag blir alltid så nervös.

Idag är det onsdag men det känns bara som tisdag för mig. Min tidsuppfattning är helt förstörd sen kryssningen. Men det tar jag nog igen under jobbet i helgen då verkligheten alltid är alltför påträngande. Det är nog bra att jag ska säga upp mig snart. Inte bara för mig själv utan för att kopplingen på bilen har börjat göra gnisslande ljud ifrån sig. Jag vet ingenting om bilar men jag tror inte det är bra...

Nu ska jag gå på lunch. Vinkevink.

Så var man hemma från en kryssning till Riga. Hundra miljoner timmar på en båt med fulla fjortisar och dräggiga killar. Kul... Jag hade faktiskt kul stundvis, så jag ska faktiskt inte trasha kryssningen helt och hållet. I lördags var jag sjukt trött så jag gick och la mig vid tio, haha. Klev upp igen vid två och ställde mig på dansgolvet, behövde knappt dansa, båten gungade så mycket att hela dansgolvet rörde sig fram och tillbaka. Sedan gick jag och la mig igen och fick en fin skönhetssömn med tusen störningsmoment. Men ändå.

Riga var finfint. Efter att ha litat på Erik (lita aldrig på Erik) så kom vi åt helvete fel på vår väg till McDonalds, och vandrade runt i massa små gränder och tjofadderittan. Till slut kom vi i alla fall fram sedan dumpade jag, Antonios och Nathalie de andra små barnen i en pulkabacke och knatade iväg till köpcentrumet. Nathalie försvann någonstans med Erik så jag och Antonios drog vidare till Stockmann, skit vad dyrt, men ändå. Sedan knatade vi ner till strandpromenaden. Eller vad man ska kalla det. Och gick längs vattnet hela vägen tillbaka till båten, fotade massor och hade trevligt. Det var precis lagom tid i Riga och det var toppen.

Väl tillbaka på båten börjar alla dricka igen. Klockan fyra liksom. Jag svär att jag inte ska dricka något den kvällen, men bryter det löftet ganska snabbt. Vi drack och åt snabbmat och satt på puben och sjöng hejaramsor. En tjej flashade precis allting från midjan och neråt för hela puben och Erik tappade rösten. Alla sprang åt varsitt håll och kvar var jag och Antonios som efter en stund gav upp på skiten och gick till hytten och spelade kort. Utanför möter vi Johan och Staffan som sitter i vår hytt och snackar en stund. Det kommer och går folk och typ halv ett drar vi ner till nattklubben, Johan köper shots och bacardi och letar snygga brudar (fan vilken dålig smak han har), jag dansar där jag sitter och sjunger med till "Singel och sökande" när artisterna står på scen. Det blir lite dans, jag var precis lagom full och när paniken över att kliva upp tidigt kommer över mig så går jag och lägger mig. Efter det kunde inget väcka mig.

Jag låg förresten på botten när jag insåg att den enda kyss jag fått var av Erik. Inte klättrade jag upp därifrån när Ludwig skulle "hjälpa till" och raggade upp några ugly ass guys som vägrade gå därifrån. Alltså. Allt den där kryssningen handlade om var fullast vinner och att få ligga. Fy fan. Aldrig mer.

Resten som hänt på båten vill jag inte ens prata om ...

Bästa saken jag packade ner; Öronproppar
Absolut roligast på kryssningen; När Carina försökte få bort en kille och gjorde sjukt narr av hans dans, men han fattade fan ingenting. Fan vad jag garvade!!
Antal blåmärken; Kan inte ens räkna.
Antal stukade fötter; INGA!
Antal bacardi breezer; Öhm .....
Antal foton tagna på båten; 5
Antal foton tagna i Riga; 150
Antal timmars sömn; cirka 17 under hela kryssningen.