Fan vad arg jag blir. Att folk ska snacka så jävla mycket skit. Jag säger också elaka saker om folk, men det betyder inte att de inte är befogade. Jag blir irriterad på folk som inte gör sitt jobb och som sen klagar över hur mycket dom har att göra och inte hinner och måste jobba över och Gud fan vet vad. Att sen klaga på mig som gör mitt jobb och ibland säger att jag inte tycker om en viss typ av fakturor jag måste hantera för att de är så komplicerade när de fan är på polska, det är fan inte okej.

Och en sak till. Alltså allvarligt. Att säga "hon är ju bara här för pengarna". Men snälla. Vem fan jobbar inte för pengarnas skull? Det är väl knappast någon som bah "fan vad kul det är här, jag skulle kunna göra det gratis!". Det finns väl inte en människa som inte jobbar för pengarnas skull, alla måste överleva för fan. Och även om jag inte använder mina pengar till att betala någon jävla hyra på någon jävla lägenhet utan har ett annat syfte för mina pengar, så betyder väl inte det att jag behöver dom mindre? Jag får väl för fan göra vad jag vill med de pengar jag tjänar ihop? Då kan ju dom som klagar offra sin lön och ge den till mig om dom nu inte jobbar för pengarna och tycker det är så jävla kul att jobba gratis eller än bättre sitta hemma och inte få några pengar alls utan bara chilla.

Nej dra åt helvete vad arg jag är idag. Om du har något att säga säg det fan till mig. Fuck off.

Jag har bråkat med min dator och min hårddisk i flera timmar nu. Jag har blivit tokig och nästan velat slänga ut skiten genom fönstret. Men efter tusen djupa andetag så verkar det äntligen fungera någonrlunda. Om man bara tar lite i sänder så.. Nu ringer Sara så nu kan jag inte koncentrera mig på den här skiten. For later.

Alltså.. Helt allvarligt.. Det är inte roligt längre.. Det har aldrig varit roligt, men nu är det verkligen inte roligt längre. Det räcker med snön nu. Helt seriöst. Det räcker. Jag är så trött på det här nu. Snö är fint och mysigt men det finns fan en gräns. Det här är helt otroligt. Och inte otroligt på ett bra sätt utan ett helvetes-jävla-skit-jag-kommer-ta-livet-av-mig-sätt. Nä fy fan.

Det finns två typer av människor jag inte står ut med. De som har överdrivet självförtroende (allså de som tror att de kan allt, de som tror att de är bättre än andra, de som blir kaxiga och som inte visar medkänsla för andra) och de som ljuger. Den sistnämnda kommer jag aldrig ifrån. Jag ljuger också. Så är det. Den förstnämnda kan man undvika i sociala sammanhang genom att gå därifrån. Men hon finns också på mitt jobb och varje gång hon kliver in genom dörren vill jag bara sätta ett skott rakt i pannan på mig själv. Jag vill att hon ska se hur min hjärnsubstans rinner ut över golvet när hennes röst hörs i salen. Så mycket avskyr jag henne.

Så mycket.

Musik på högsta volym och mina händer och armar skakar. Jag har ont i käkarna. Jag vill skrika. Jag vill skrika högt ut över världen att "det här är fel!". Jag vill skapa en tornado bara för att få storma fritt, fort och farligt. Pepp-musiken gör mig förbannad, det är fel, den är fel, ni har fel. Idioter. Suck. Vad gör man?

Jag känner mig femtio år äldre. Plötsligt åldrades jag fruktansvärt fort. Det här är sådant som jag inte ska behöva göra än. Men jag har inget val längre. Suck. Vad gör man?

Jag bryr mig egentligen inte om att skriva metaforer som inte ens jag kommer förstå imorgon. Men det måste vara så. Jag kan aldrig skriva exakt vad jag tycker och tänker längre. Jag förlorar alltid på det. Jag har sagt det förr, men folk tar för givet att det handlar om dom, och utan att ens fråga blir de förbannade eller bara bryter helt. Egentligen ligger inte problemet hos mig, om man tar åt sig så känner man själv att det är något man har gjort fel. Men det är jag som får ta skiten. Vilket är väldigt synd, för när jag började skriva den här bloggen var det ingen som överreagerade. Vad har hänt med folk? Alla är så överkänsliga och blir hags from hell om allt inte går precis som dom vill hela tiden. Suck. Vad gör man?

Mitt liv har förändrats drastiskt, men det gör mig till en bättre människa. För varje stöt lär jag mig nya metoder att hantera situationerna. Och idag är bara en av alla de dagar som jag återigen insett att det är något fel på min födelseattest. Att den helt enkelt blåljuger. Ibland kan jag inte förstå, ibland kan jag bara inte förstå hur andra människor beter sig. Någon sa en sak till mig i lördags om just det där med att vissa människor har avsaknad av mognad och självständighet, och jag gav honom en skeptisk blick och skrattade eftersom han är lika illa. Suck. Vad gör man?

Folk är så oförstående. Folk är så jävla respektlösa och oförstående. Jag fattar inte, vad har hänt med alla människor jag en gång i tiden brukade känna? Vad har hänt med de personer som jag en gång kunde skratta med, bara snacka meningslöst dravel med? Vad är det som får folk att tro att man är vuxen bara för att man är kaxig och inte unnar sig lite barnasinne någon gång ibland? När fan bestämde sig alla för att bli så jävla "vuxna"? Jag är så trött på det. Så trött att jag gjorde ett litet test och det slutade med att 55 blev 20. Trist, så är det. Vad ska man göra.

Som vanligt så är ju allt självklart mitt fel. För det är väl klart det är det. Det är alltid mitt fel. Jag lyckas alltid förlora vänner. Jag lyckas alltid hamna i bråk. Jag lyckas aldrig komma överens. Jag lyckas aldrig umgås med någon mer än ett år. Då är det klart det är mitt fel eftersom det händer hela tiden. Jag säger inte att alla människor är puckade, eller dumma i huvudet, eller inte värda någonting. Det jag säger är att om folk är respektlösa blir jag ledsen och orkar inte riktigt, och vem kallar respektlösa människor för sina vänner? Men jag vet, det är mitt fel att folk är respektlösa mot mig.

Vet ni, det är så jävla lätt att säga att det är mitt fel. Att det inte är alla mot mig utan det kanske är jag mot alla. Att världen inte vänt mig ryggen utan att jag vänt ryggen åt världen. Det är så lätt att säga, men om ni över huvud taget ska påstå något sånt absurt, då ställer jag er frågan; varför? VARFÖR är det mitt fel? Vad har jag gjort? Vad är det jag gör som får folk att bete sig som idioter, eller som får folk att helt plötsligt ändra sig och inte vilja vara vän med mig längre?


Nu kom jag helt av spåret. Poängen är att jag är trött på skiten. När fan bestämde sig alla för att det är coolt och vuxet att vara kaxig? Istället för att skämta om något så spelar man dum. Hur coolt är det? Idioter. Är så jävla trött på allt daltande man ska behöva hålla på med, inte får jag ens skriva vad jag vill, vad jag känner, hur jag mår, i min egen blogg. Hur länge ska man behöva dalta runt med folk och tassa på tå och aldrig säga vad man egentligen känner trots att orden är hårda? Är det därför?

Det var länge sedan jag blev så frustrerad. Ofta blir jag mest arg när jag blir frustrerad över att jag inte kan göra någonting åt saken. Är så frustrerad över att det går så mycket skitsnack och lögner och jag kan inte göra ett skit för att motbevisa det eftersom ingen känner mig tillräckligt väl för att välja att tro på mig. Det är bullshit, men det är väl så livet går.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På ett sätt är det så fruktansvärt skrattretande att detta påstådda snack går runt, runt och förvrids mer och mer. Men vad har jag förväntat mig, jag vet hur stället fungerar. Jag vet hur människor är. Jag undrar bara varför folk är så fega. Om du tycker något om mig varför säger du det inte till mig? Jag bryr mig inte, jag vet hellre vem som tycker vad så jag vet vilken stil jag ska köra. Handlar det om rädsla? För då skrattar jag ihjäl mig, vem fan är rädd för mig? Varenda en har gått och låtsas som om allt är prima, men varför?

Jag har haft mina tvivel, men dom är som bortblåsta nu. Och än en gång har man fått bevisat för sig att människor är inget annat än rovdjur som har alldeles för stora egon. Det är rätt, man ska sätta sig själv i första rummet, men man måste kunna göra det utan att bli respektlös, likgiltig eller rent av elak.

I'm sorry, did my back hurt your knife?