Det var länge sedan jag blev så frustrerad. Ofta blir jag mest arg när jag blir frustrerad över att jag inte kan göra någonting åt saken. Är så frustrerad över att det går så mycket skitsnack och lögner och jag kan inte göra ett skit för att motbevisa det eftersom ingen känner mig tillräckligt väl för att välja att tro på mig. Det är bullshit, men det är väl så livet går.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. På ett sätt är det så fruktansvärt skrattretande att detta påstådda snack går runt, runt och förvrids mer och mer. Men vad har jag förväntat mig, jag vet hur stället fungerar. Jag vet hur människor är. Jag undrar bara varför folk är så fega. Om du tycker något om mig varför säger du det inte till mig? Jag bryr mig inte, jag vet hellre vem som tycker vad så jag vet vilken stil jag ska köra. Handlar det om rädsla? För då skrattar jag ihjäl mig, vem fan är rädd för mig? Varenda en har gått och låtsas som om allt är prima, men varför?

Jag har haft mina tvivel, men dom är som bortblåsta nu. Och än en gång har man fått bevisat för sig att människor är inget annat än rovdjur som har alldeles för stora egon. Det är rätt, man ska sätta sig själv i första rummet, men man måste kunna göra det utan att bli respektlös, likgiltig eller rent av elak.

I'm sorry, did my back hurt your knife?