Vad hände inatt egentligen...? Jag menar inte snubben. Jag menar dig. Jag vänder mig till dig, för du är den enda jag litar på. Du beter sig som ett svin och behandlar mig som om jag är värd mindre är hundskit. Du säger att du aldrig mer vill prata med mig, nånsin. Du hotar mig med mina egna ord. Och sen säger du att det är för att du bara bryr dig? Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Förlåt, men jag förstår inte det här. Jag har kämpat hela morgonen för att försöka förstå, men ingenting har varit mer suddigt än det här. Och jag finner ingen klarhet i det what so ever.
Och ändå förlåter jag dig på en gång. Säger förlåt, ber om ursäkt, trots att det är du som trycker ner mig. Suck.. The things you do for the one you love.. Man blir inte klok, man gör saker, men man förstår egentligen inte varför för alla principer säger annorlunda. Jag skulle aldrig låta någon behandla mig på det här sättet. Ändå låter jag dig coh det är JAG som ber om ursäkt? Nej, nu är det faktiskt din tur att be om ursäkt också, och jag hoppas du inser det själv?
Jag försöker så gott jag kan. Och ibland ger jag upp. Ibland orkar jag inte. Men sen skjuter jag bort de tankarna och tänker att det är värt det istället. Jag vet inte längre... Jag vet ingenting. Igår hörde vi I will survive, och jag kände att såhär är det fan. Men nu så ångrar jag det. JAG VET FAN INTE! Allt jag vet, allt jag vet är att jag älskar dig. Och för mig har det aldrig riktigt blivit klart varför man skulle vilja vara utan den man älskar. Jag kan förstå nu, att även om man älskar varandra så funkar det inte alltid; man vill olika saker, man är olika, man kan inte komma överens. Och det är trots att man älskar varandra till döds.
Bara det att jag vägrar vara den personen. Jag vägrar vara den som ger upp kärleken när den väl har kommit och knackat på dörren. Jag vägrar vara den som suddar ut alla drömmar om framtiden tillsammans bara för att måla upp nya. Jag kan inte vara en blank tavla. Det är vad jag blir utan honom, för i alla planer fanns han med. Och jag gick runt hindrerna och hittade lösningar. Jag kunde! För jag ville så jävla gärna! Och kunde jag då kan jag fan nu, även fast jag bara kämpa från ett håll.

Jag vill inte leva utan den jag älskar... Punkt slut..

Jag dör av tristess men det finns inget jag kan göra. Jag dör av den här tråkiga gamla staden och jag dör av rutin. Jag hatar rutin. Jag skulle kunna ringa Kalle och han skulle kunna fixa något åt mig att göra, men jag pallar inte för jag vill verkligen inte för jag hatar de här jävla jobben och jag hatar RUTIN! Fan jag blir tokig alltså.
Jag ska fan göra som de sa åt mig på MTG, ta jobb på värsta lyxfartyget där nere i Australien typ och vara ute ett halvår, sen hemma ett halvår, för att man får så jävla piss-bra betalt att man får och kan vara ledig det halvåret. Självklart är det genom en norsk firma så man får ju den där sköna lönen.
Eller så tar man jobb på Viking Line och är ute två veckor, hemma två veckor, etc. etc. Skönt. Sånt vill jag göra! Inte sitta och jobba på någon jävla rutin och något urtrist 9-5 jobb. Jag kan inte göra sånt! Jag klarar liksom bara inte av det.
Fan vad svårt det ska vara.

Fan vad svårt det ska vara. OCh så tänker jag att jag kanske kan plugga men jag vill inte plugga här jag vill iväg, jag vill till USA eller London eller Aussie. Men sen vågar jag inte själv. VAD FAN?!?!!? Hur ska mitt liv bli?! Jag måste fan hitta någon som vill göra såna här saker, som kan följa med och hålla mig sällskap och som kan hålla huvudet högt när jag bara vill gräva ner mig för att allt känns piss och jag längtar hem och vet inte vart jag ska ta vägen. Hallå? Finns det någon sån människa? Kille som tjej spelar ingen roll, bara vi kan bli bra vänner. (Shit, kontaktanonsen kommer ut om en vecka eller? Haha Fuuuuck...)

Jaja. Så då sitter jag här hemma och jag har inte så jävla tråkigt egentligen, jag bara längtar ut. Jag vill bara ha chansen och orken och modet att göra såna saker som Jade eller Alissa eller Ella. Men fan heller för jag ska tydligen sitta här och ruttna.

Fine. Jag ser väl ett Vänner-avsnitt till då...

Yeah. Let's talk about this. The things you do for the one you love.
Man gör sånt för den man älskar, man ställer upp.
Och jag vill inte orsaka några problem och jag vill inte bråka och vill inte såra någon eller bara göra så att allt exploderar. (Som jag förmodligen redan har gjort och jag är ledsen för det). Men hur blir det nu då? Jag är så himla ledsen just nu och som jag redan har sagt, det här är något jag inte kommer kunna förlåta. Jag älskar dig, vill vara med dig, och jag har lovat att bära oss tills du återfår tron och det tänker jag göra också. Men jag kan inte leva på att bara ge och acceptera hela tiden. Det krävs mer än så och det krävs inte bara att jag gör förändringar, det krävs att du respekterar mig. Det är allt jag ber om, lite respekt. Är det för mycket från den älskade person man är tillsammans med?

Pappa frågade mig en fråga i morse, vem som var min bästa vän. Utan tvekan tänkte jag på dig. Han frågade vem som var din bästa vän. Jag svarade Anzo. Han sa; "Varför fortsätter ni då plåga varandra? Den man är tillsammans med ska vara ens bästa vän. Den man delar sitt liv med"
Jag är varken din bästa vän eller den du delar ditt liv med. Jag finns bara med någonstans på hörnet. Och jag undrar om du vet hur det känns? Jag tror du vet det, men jag är inte säker.

Jag hoppas absolut inte på dig, vill inte få dig att må dåligt. Jag vill bara få dig att förstå.

You've not always been the best man or friend for me, but my love remains true.
And I don't know why. I always seem to give you another try.

Nu är jag hemma från London igen!! Har haft så himla kul :) Vi har shoppat massor, kollat på sevärdheter, gått runt i stan och myst, druckit toffe och hazelnut - choklad på Starbucks (som var hut gott som helst) och haft trevligt. I fredags kväll gick vi omkring i stan och kollade på utsikten från Jubilee Bridge och hade det ättemysigt, det var så fint! Vi var på Avenue Q igår också, Gud så bra den är! Hahah! :) Det var jättekul.
Så nu har jag klarat av julklappar, kläder till mig själv, två musikaler och en härligt resa. Det var toppen.

Men du vet att det kunde varit ännu bättre. Det kunde varit ännu mysigare om du varit med, ännu finare om du varit med. Ännu vackrare om du varit där. Jag saknade dig där, önskade verkligen du kunde ha följt med. Önskade verkligen.
Nu har vi pratat idag, och det känns bra. Det känns bra att du pratar med mig, att du säger vad du tänker och tycker, jag är glad för det. Och jag menar det när jag säger att jag vill kämpa, vill göra allt. Jag har redan bevisat att jag kan. Jag vill att du tror på mig, litar på mig. Tror på att jag kan.Jag tror..

Låt mig tro på oss nu, låt mig bära dig ett tag. Ge mig en chans, så kan jag kämpa åt oss medan du återfår hoppet och tron på oss igen. Jag älskar dig.

Sitter i London just nu. Mycket trevligt! Har inte de sista bokstaverna i det svenska alfabetet sa ni far be om ursakt och forsoka lasa anda..
Jag och Johanna har det skitbra, hihi! Shoppar, kollar pa sevardheter och sa som man gor i London. Vi har varit pa Fantomen pa Operan igar. Vi satt langst fram sa det var lite jobbigt men Johanna tyckte den var bra anda, hon grat hihi!! Japp. Sa har vi varit runt vid Big Ben, Houses of Parliament, London Eye, Jubilee Bridge, Piccadilly. Vi har shoppat pa Oxford Street, Regent Street och pa lite andra platser.
Vi har varit ute och klubbat ocksa! Igar stod vi vid Piccadilly Cirkus och sa kom det fram en kille och fragade om vi ville folja med. Haha, sa vi gar till ett stalle som hette Cafe Royal, varsta javla VIPstallet!! Vi traffade hans kompisar och massa andra manniskor och festade i VIP-sektionen. Vi fick gratis intrade, gratis drinkar, vin och champange och vi dansade rumporna av oss. Haha! Skitkul. Vi hade lite problem med att ta oss hem sen, gick en javla bit innan vi gav upp och tog en taxi. Sen hittade vi inte fran taxin och det var kaos, men sen kom vi i alla fall hem.
Hotellet ar okej, jaaaaaavligt kallt om natterna!! Vi har fragat om filtar, om elektriskt element, ALLT. Vi far typ ingenting. Nu har jag blivit varsta bitchen och antligen har vi fatt ett element sa det kanske gar att sova i natt.

Jaja, dags att kila.

Saknar er dar hemma! Saknar dig med Christoffer. Hoppas du har det toppen hjartat.

Puss och kram!
Yours Truly, from London baby!

Idag är det söndag och jag vill helst ha helg lite till. Men jag ska väl inte klaga, jobbar bara tre dagar till och sen åker jag och Johanna iväg. Känns både förväntasfullt och jobbigt. Att åka på en resa med någon jag egentligen inte alls skulle åkt med. Att uppleva massa saker som var menade att upplevas med någon annan. Någon man älskar.. Jaa, joo, jag älskar Johanna också, men inte på det sättet. Nu kommer det ju bli mer party, party, stöta på engelsmän (eftersom Johanna är helt såld) - resa. Istället för romantik och kärlek. Det är synd, och det gör faktiskt jävligt ont. Sen att jag hade köpt en födelsedagspresent&julklapp för nära 2000 kronor känns ju nästan ännu värre. Nu får han ju ingen födelsedagspresent eller julklapp, och det känns fan förjävligt.
Men å andra sidan, det kanske inte ens finns anledningar att ge bort något. Vi får se.

Ska i alla fall växla pengar imorgon. Och sen börja planera lite packning. Fan också, fan. Det är bara förjävligt och jag bara väntar på att han ska ändra sig men jag vet att det inte kommer hända och jag avskyr att det då kostar 1000 spänn till och det är fan förjävligt.
Allt är fan förjävligt.

Idag ska jag inte göra ett skit. Jag vill åka på en liten roadtrip men jag har inget annat mål är dit jag inte får åka. Tyvärr. Så jag ska väl kanske inviga min nya förhäxadbox. Men det vill jag inte heller för den fick jag av honom och det är förjävligt. Så jag får väl göra som vanligt, ligga och deppa, kolla på vänner-avsnitt som jag kan utantill, och kanske somna om igen.
För äta tänker jag inte göra. Det går fortfarande inte. Och det som är så jävla synd är ju att när jag väl har ätit den här helgen, så har jag spytt upp alltihop. Det känns ju också förjävligt.

Så, för att sammanfatta allting; allt är förjävligt, det känns förjävligt och aah. IT SUCKS!!

Det stämmer gott folk. Klockan är 02:23 en torsdagsnatt och jag har inte fått mig en blund. Jag kan inte sova. Jag kan inte sova, kan inte äta, är inte ens hungrig, är inte ens trött. Jag är egentligen ingenting, bara likgiltig och tom. Lite ledsen är jag väl också men jag orkar inte tänka på det. Jag orkar inte gå omkring och vara ledsen medan jag väntar. Väntar ut tiden.
Det är jobbigt att vänta ut tiden, nästan värre än att ha kapplöpning med den.

Men vem orkar sitta vid en dator klockan 02:23 på natten? Inte jag i alla fall. Kanske en film skulle sitta bra, men jag känner bara för de sorgliga varianterna och jag orkar verkligen inte gråta mer nu. Jag menar, jag gråter hela tiden ändå så man behöver ju inte tvinga fram tårarna när man väl har fått en stunds torka.
Men lite Vänner, lite vatten. Det är väl allt jag har kvar att göra. Jag har sorterat foton, jag har skrivit dagbok, jag har gått en promenad (men jag blev för mörkrädd så jag sprang in igen). Skulle behöva städa men det blir för mycket oväsen och till skillnad från mig så sover faktiskt mina föräldrar..

"Du är trösten i min gråt, även skrattet efteråt" Så har du varit för mig och så vill jag att det förblir. Jag längtar efter den stunden du kan sätta ett leende på mina läppar igen. Jag väntar. Jag väntar precis här.

Oj. Vad jag känner mig stark, och konstig. Och förvirrad.
Jag slits så mycket, för ibland så kan jag tycka att jag får acceptera det här och gå vidare med livet, för jag har ändå lärt mig så mycket och det här var en underbar upplevelse. Men ibland så känner jag verkligen att han tar mitt hjärta med mig om han går. Och jag vill inte vara utan hoom, vill uppleva mer med honom, vill vara mer med honom, vi är inte klara än.. Vi är verkligen inte klara än..

Jag ska väl sluta älta, även om det aldrig kommer gå. Jag får se. Jag får se. Jag ska sluta skriva förvirrade och konstiga inlägg i alla fall. Det blir bara jobbigt.
Jag vet att det kommer gå bra, hur det än blir. Jag kommer att resa mig. Även om det är med hans brännmärken kvar i min rygg. I mitt hjärta..

Maybe i shouldn't love you, but i do..

Jag vet att du vet att du är ett SVIN som satt mig i den här situationen. Att du är ett svin för att du har så jävla dålig tajming precis innan london, något som vi sett fram emot, och något som vi verkligen behövde, lite kvalitetstid bara med varandra, borta, semester. En sån resa och en sådan möjlighet kommer inte komma på ett långt tag för du vet att den ekonomin har inte jag.
Jag vet att du vet att du är ett svin som inte kan säga till mig vad det är för fel. Att du är ett svin för att du lämnar mig i sticket. Svin, svin, svin.

Trots det så älskar jag dig och det vet du. Jag måste få vara arg, ilskan hjälper mig hantera sorgen. Och jag vet att jag fortfarande borde hoppas för du ska få tid och sen kan vi börja träffas. Men för mig känns det nu som att den tiden vill du ha till att komma över mig, och sen när vi ses har du gjort det och då är det lugnt, då är vi bara vänner. Jag blundade för det faktumet igår, men tänk om det är så?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag måste ju veta om jag ska hoppas eller ge upp. Och jag vet att jag inte får höra av mig. Men jag måste få veta det.

Jag måste få veta.

Idag är det torsdag. En ovanlig arbetsdag och jag måste gå till jobbet, men jag är så trött. Jag har på sin höjd sovit ungefär tre timmar i natt. Tre.. Jag är så himla trött.
Jag är så trött och jag börjar gråta av ingenting egentligen jag bara orkar inte vara vaken.
Jag önskar att jag hade kvar hans parfym här. Jag vill lukta, känna mig trygg, älskad. Vill känna kärlek. Vet att det inte är rättvist men jag skulle behållit den.

Orden är få för jag är för trött för att orka. Men känslorna är många. Men jag har ett uns hopp kvar i alla fall. Samtalet igår var rätt bra, eller, det gick rätt bra.

Det känns helt värdelöst. Jag vill bara vara med honom. Igår var det kaos. Jag försökte prata i början och vara lugn och det gick jättebra. Han sa gång på gång sa att han inte kunde men jag brydde mig inte. Sen sa han "jag vill inte vara tillsammans med dig längre". Genom alla sina tårar, genom all sin kärlek för mig sa han de orden. Och de fullständigt krossade mitt hjärta och jag blev helt galen och bara grät och grät och upprepade tusen gånger att jag inte kan leva utan honom, jag vill inte, jag klarar det inte. Jag älskar honom.. Sen sa han åt mig, för typ sjuttonde gången att åka hem. Men jag kunde inte. Jag satt ute på hans stentrappa i en timme och tio minuter och bara grät och skrek. Tills hans mamma tvingade in mig och tvingade mig att åka hem.
Det var vidrigt, något av det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Och igår, när jag hade kommit hem och sen hade pratat med honom, då kändes det lite bättre. Tills tio minuter senare då jag bara bröt ihop igen med tankar om att jag vill att han ska vara nära, att jag inte kan förlora honom, att jag inte har fått kyssa honom på en vecka, och tänk om jag aldrig får fry igen och om jag får, när?? Jag var livrädd. Livrädd. Det gjorde så ont och jag saknade honom så jävla jävla mycket då. Visste inte när jag skulle höra av honom igen.
Och jag saknar honom fortfarande..

Nu är det tiden som avgör. Och jag är fortfarande livrädd. Jag kan inte förlora honom, jag kan verkligen inte det. Jag älskar honom så mycket...