Vad hände inatt egentligen...? Jag menar inte snubben. Jag menar dig. Jag vänder mig till dig, för du är den enda jag litar på. Du beter sig som ett svin och behandlar mig som om jag är värd mindre är hundskit. Du säger att du aldrig mer vill prata med mig, nånsin. Du hotar mig med mina egna ord. Och sen säger du att det är för att du bara bryr dig? Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Förlåt, men jag förstår inte det här. Jag har kämpat hela morgonen för att försöka förstå, men ingenting har varit mer suddigt än det här. Och jag finner ingen klarhet i det what so ever.
Och ändå förlåter jag dig på en gång. Säger förlåt, ber om ursäkt, trots att det är du som trycker ner mig. Suck.. The things you do for the one you love.. Man blir inte klok, man gör saker, men man förstår egentligen inte varför för alla principer säger annorlunda. Jag skulle aldrig låta någon behandla mig på det här sättet. Ändå låter jag dig coh det är JAG som ber om ursäkt? Nej, nu är det faktiskt din tur att be om ursäkt också, och jag hoppas du inser det själv?
Jag försöker så gott jag kan. Och ibland ger jag upp. Ibland orkar jag inte. Men sen skjuter jag bort de tankarna och tänker att det är värt det istället. Jag vet inte längre... Jag vet ingenting. Igår hörde vi I will survive, och jag kände att såhär är det fan. Men nu så ångrar jag det. JAG VET FAN INTE! Allt jag vet, allt jag vet är att jag älskar dig. Och för mig har det aldrig riktigt blivit klart varför man skulle vilja vara utan den man älskar. Jag kan förstå nu, att även om man älskar varandra så funkar det inte alltid; man vill olika saker, man är olika, man kan inte komma överens. Och det är trots att man älskar varandra till döds.
Bara det att jag vägrar vara den personen. Jag vägrar vara den som ger upp kärleken när den väl har kommit och knackat på dörren. Jag vägrar vara den som suddar ut alla drömmar om framtiden tillsammans bara för att måla upp nya. Jag kan inte vara en blank tavla. Det är vad jag blir utan honom, för i alla planer fanns han med. Och jag gick runt hindrerna och hittade lösningar. Jag kunde! För jag ville så jävla gärna! Och kunde jag då kan jag fan nu, även fast jag bara kämpa från ett håll.

Jag vill inte leva utan den jag älskar... Punkt slut..