Oj. Vad jag känner mig stark, och konstig. Och förvirrad.
Jag slits så mycket, för ibland så kan jag tycka att jag får acceptera det här och gå vidare med livet, för jag har ändå lärt mig så mycket och det här var en underbar upplevelse. Men ibland så känner jag verkligen att han tar mitt hjärta med mig om han går. Och jag vill inte vara utan hoom, vill uppleva mer med honom, vill vara mer med honom, vi är inte klara än.. Vi är verkligen inte klara än..

Jag ska väl sluta älta, även om det aldrig kommer gå. Jag får se. Jag får se. Jag ska sluta skriva förvirrade och konstiga inlägg i alla fall. Det blir bara jobbigt.
Jag vet att det kommer gå bra, hur det än blir. Jag kommer att resa mig. Även om det är med hans brännmärken kvar i min rygg. I mitt hjärta..

Maybe i shouldn't love you, but i do..