Jag vet att du vet att du är ett SVIN som satt mig i den här situationen. Att du är ett svin för att du har så jävla dålig tajming precis innan london, något som vi sett fram emot, och något som vi verkligen behövde, lite kvalitetstid bara med varandra, borta, semester. En sån resa och en sådan möjlighet kommer inte komma på ett långt tag för du vet att den ekonomin har inte jag.
Jag vet att du vet att du är ett svin som inte kan säga till mig vad det är för fel. Att du är ett svin för att du lämnar mig i sticket. Svin, svin, svin.

Trots det så älskar jag dig och det vet du. Jag måste få vara arg, ilskan hjälper mig hantera sorgen. Och jag vet att jag fortfarande borde hoppas för du ska få tid och sen kan vi börja träffas. Men för mig känns det nu som att den tiden vill du ha till att komma över mig, och sen när vi ses har du gjort det och då är det lugnt, då är vi bara vänner. Jag blundade för det faktumet igår, men tänk om det är så?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Jag måste ju veta om jag ska hoppas eller ge upp. Och jag vet att jag inte får höra av mig. Men jag måste få veta det.

Jag måste få veta.