Promenad och snack med Tommy ikväll. Snack om love games. Vad händer och vad är sanningen? Är trött på spekulationer. Jag överdriver. Det är inte så farligt. Jag går och lägger mig istället. Ny dag, nya tag. Vi prövar igen.

I think you could save my life.

Jag har rosa läppstift. Jag använder aldrig läppstift. Jag använder ingenting som inkluderar färger. Över huvud taget. Aldrig. Jag är överraskande fulsnygg. Vad ska de som kör förbi mig i bilen säga? Vad ska de på Statoil säga när jag går in för att köpa en dricka? Pinsamt värre. Vad tänkte jag med? Varför gick jag med på det här? Jag skulle kört ett säkert kort. Men näe. Fuck it. Jag åker till en Statoil där de aldrig kommer se mig igen. Och sen springer jag med jackan över huvudet in i porten. Japp.

Jag gillar inte det här. Inte alls. Det gör mig orolig och ledsen och lättad. För vad hade hänt om inte det här hade inträffat? Jag vet inte vad jag ska säga eller göra nu. Dagen känns lång. Jag har sovit 18 timmar det senaste dygnet och jag vill sova igen. Jag ville inte något av det här, men jag fick det ändå. Jag vet nu hur lätt det kan vara, hur lite som krävs för att precis allt ska gå fel.

Och jag tappade plötsligt lusten till allt.

Det är alldeles för varmt i mitt rum. Jag har haft fönstret vidöppet varje dag, och termometern visar på alltför kall temperatur. Men jag svettas och värmen kryper under mitt skin som om jag har insekter under huden. Jag har sovit idag, cirkus sex timmar. Men jag är fortfarande trött. Och ska sova igen alldeles snart. Jag hoppas på en bättre och mer givande dag imorgon.

Jag önskar det kunde komma en dag då jag inte är trött eller har ont i magen. När?... Jag vill slå någon. Minsta småsak gör mig förbannad. Jag är trött och har ont i magen. Till följd av detta mår jag skit, är retlig, känslig och sur. När jag kommer hem idag ska jag försöka sova. Sen ska jag sova ända till imorgon. Det hoppas jag och det vill jag. Tror knappast det kommer hända. Men drömma får man väl.

Gå ut eller inte gå ut. Det är frågan.

Jag är väldigt trött. Vaknade vid exakt samma tid i natt. Kunde lyckligtvis denna gång somna om efter en stund. Jag är väl för utmattad. I morse ville jag inte alls kliva upp. Men väl uppe är det lugnt. Jag önskar att jag kunde gå hem nu. Än en gång måste arbetet jag gör börjas om från början. Det känns meningslöst. En halv dag kvar, sen är det ledigheter. Och jag får sova ut. Äntligen.

Jag har fått tillbaka min älskade dator och den fungerar. Jag har fått en ny telefon som jag tycker mycket om (hittills). De på Elgiganten var supertrevliga och hjälpsamma. Killen på Tele2 var supertrevlig och gullig. Killen på verkstaden var supertrevlig. Så kan det gå. En bra dag idag?

Jag vaknade vid exakt samma tidpunkt i natt. Och jag är farligt trött. Alldeles för trött. Jag hallicunerar fortfarande och har grova koncentrationsproblem. Jag åker till jobbet tidigt. Så jag får komma hem och sova igen.

Ena sekunden har man 45000 kronor på sitt konto. Den andra har någon annan 45000 kronor på sitt konto. Jag känner mig alltid så fattig efter jag har betalat räkningar. Och imorgon ska jag bråka med Tele2. Känns som om jag inte gör något annat än bråkar med idiotiska företag.

Jag kan inte skilja på verklighet eller dröm längre. Jag kan inte gå och hämta ett glas vatten utan att tre sjuka händelser inträffar. Och jag vet inte om de är verkliga eller bara sitter i mitt huvud. Jag kommer inte ens ihåg om jag har duschat så jag duschar igen. Jag vet inte hur många gånger jag har duschat. Eller om jag har duschat alls.

Jag har en svag känsla av att det inte ska vara såhär. Känner mig nere. Har sovit antingen ingenting eller hela dagen. Jag vet inte. Mitt liv är overkligt för tillfället. Jag bara hoppas att det blir bättre.

Hemma. Död. Datorn kraschade = inga uppdateringar, inga bilder, blabla, you know.

Sova. Bums. God natt/morgon/dag. Whatever.

Det finns inget imorgon. Det finns ingen annan dag. Det finns inga andra chanser. Jag är så trött på att bli tagen för given. Jag sätter ner foten nu och säger stopp för det. Det finns bara en sak jag vill säga. Finns bara en sak jag vill försöka trycka in i ditt huvud. Det är så enkelt, och du kommer fatta, du är en smart kille. Men jag vill trycka upp det i ansiktet på dig och vrida om för att betona att jag faktiskt menar allvar och inte vill ha någonting mer med dig att göra. Dra åt helvete.


Det var allt.

Var superstressad i morse och gick på högvarv. Sedan lugnade jag ner mig. Åkte hem i lugn och ro, klev in genom dörren, och fick bara ångest. Om det är något jag hatar så är det att packa. Glömma hälften och behöva städa och sen tänka på att behöva packa upp igen om ett tag. Jag hatar att leva i en resväska, jag hatar att bhöva packa ner mitt liv på ett minimalt utrymme. Suck. Jag orkar inte. Någon frivillig?

Jag stör mig på mycket saker. Blir irriterad på en hel del. Men vissa saker stör mig exceptionellt mycket. Som vissa relationer och hur folk beter sig i dessa relationer. Och framförallt hur blinda de är av det som ibland kallas kärlek. Oftast handlar det om tjejerna, men jag har även haft en och annan killkompis som varit likadana. De som är i överkontrollerande relationer, och inte ens vet att det är något som inte stämmer, att det faktiskt inte borde vara så. Det är inte bara en som ska bestämma, och som ska få behålla sitt eget liv, det ska båda få göra och man ska inte acceptera att vara kontrollerad och undertryckt. Man ska dessutom ställa upp för varandra och hjälpa varandra när det behövs, inte bara kräva utan att ge något tillbaka.

Det är inte den kontrollerande, översittande, (i vissa fall extremt jävla lata) parten jag stör mig mest på, (även om jag tycker de är fruktansvärda människor och borde dö ensamma i en smutsig lägenhet på ålderns höst). Det är den andra, den som står under. Och det värsta är att de som är undertryckta och kontrollerade av sina respektive inte ens ser det själva. De blir osams med släkt och vänner och in i det sista ska de försvara den människa som egentligen gör dom mest illa. Det stör mig något så fruktansvärt och jag har förlorat ett par vänner genom mina dagar genom att försöka berätta för dom hur det ser ut från utsidan, men eftersom de inte ser det själva, så är allting mitt fel, och om jag inte tycker om dennes respektive kan jag dra åt helvete. Typ. Därför håller jag käften nu för tiden.

Jag är arg på en vän idag, som inte ser, som inte förstår, som står under och finner sig i det. Jag tycker att denne får skylla sig själv, det kanske är hemskt att säga men jag tänker inte göra eller säga något för det får jag bara skit för. "Det har jag inget med att göra" och "jag har fel" och "jag vet inte ett skit om deras relation". Jag har fått höra allt möjligt. Men finner man sig i sånt beteende får man skylla sig själv när man sen sitter där, utan vänner och släkt (för de har man gjort sig osams med till följd av detta), med 6 ungar, ensam, hemma, medan ens respektive är ute och gör vad den vill och fortfarande lever sitt liv precis som den vill.

Hur känns det då?

Suck.

Nu är kanske precis rätt tidpunkt att bli orolig. Men det finns inget jag kan göra. Bara acceptera situationen. Imorgon är det bilbesiktning. Jag råkade dränka hela bilen i bensin så det luktar sådär lagom gott i hela bilen. Fantastiskt. Sovmorgon imorgon innebär längre timmar på jobbet. Men vad ska man göra, bara bita i det sura äpplet och ta det. Två dagar kvar, sen bär det av. Massor att göra tills dess. Det löser sig. Allt löser sig. Det är okej. Och jag är nervös. För fler anledningar än en. Det är okej.

Det löser sig imorgon.

Jag har lagt min sista tidning. Fick min gamla vanliga trakt och det kändes skönt för jag visste hur lång tid det skulle ta och jag visste precis vart jag skulle. På kontoret lämnade jag böcker och nycklar och hängde väskan och parkeringstillståndet på dörren och åkte därifrån. Nu är det över.

Det blir förmodligen ett till helgjobb om några månader. Inget nattjobb, det orkar jag aldrig, det får vara nog nu. Jag har varit så jävla duktig, och jag är så stolt över mig själv. Och det ska bli fruktansvärt skönt att vara ledig i flera veckor från allt var jobb heter över huvud taget.

Nu ska jag sova en välförtjänt sömn. God natt.

Försöker fortfarande desperat dämpa paniken och få någon som håller min hand den allra sista natten på jobbet. Det är bara några timmar kvar på min tidningsbudskarriär och ord kan inte beskriva hur skönt det känns. Kedjorna känns skörare nu, och snart bryts de helt. Jag får snart vara fri för ett par veckor. Det är en otroligt lättnad.

Ändå kryper ångesten fortfarande på in i märgen.

Huvudvärken har jagat mig idag också. Efter tolv timmar orkade jag ta ett par Treo och nu mår jag bra. Fantastiskt. Hade faktiskt inte varit kul att jobba med sån huvudvärk. Har jag förresten nämnt att det här är min sista helg? Härligt!

Hela dagen har känts som en enorm baksmälla, fast jag inte ens varit bakfull. Men på något sätt blev jag väldigt, väldigt full igår och det var den där shoten som ställde till allt. Det är otroligt hur lite jag klarar av nu för tiden. Trodde jag hade lovat mig själv att aldrig dricka Jägermeister igen?

Nya förändringar, dom är väl okej. Dags för jobb nu. Näst sista. Kom igen, några krafttag till.