Jag är helt förtvivlad. Vet inte vart jag ska vägen och nu slåss mitt inre som aldrig förr. Mitt hjärta och min hjärna har aldrig hatat varandra mer än vad de gör nu. Och jag har aldrig marit mer maktlös.
Jag försöker beskriva hur jag känner men det går inte för jag är bara förtvivlad. Och jag bara gråter.. Jag kan inte göra annat..

Alla får se mig gråta. Alla får trösta mig. Alla utom du. Du som har satt mig i den här jävla sörjan från början. Du som har spelat alla dina kort så fel. Du som har orsakat all den här förtvivlan inom mig.
Det ont så jävla ont att fatta att jag inte betyder ett skit för dig längre..

Was it all just a lie? Jag vet inte ens vad jag ska tro längre. För jag förstår inte ens hur vi bara gick att kasta bort från början. Över ett jävla bråk. Över feghet. Jag kanske inte borde säga det men allt är ditt fel. Och det är faktiskt sant. Hade du inte varit så jävla feg hade det aldrig blivit såhär. Hade du sen inte valt att spela så jävla häftig hade det inte blivit värre. Men ser du, här sitter jag med två månader av skräck och tårar bakom mig. Med saker som en ensam Londonresa, ett bråk "bara för att du bryr dig", ett strul mitt framför ögonen på mig, en vecka av att inte höra av dig för att du, som vi sagt, är så jävla feg fortfarande, och ett telefonsamtal med informationen om hur många du strulade med på julfesten igår trots att du för två veckor sen (TVÅ VECKOR!!!!) sa att du älskade mig.
Jaa, allt är ditt fel.
Och här står mitt hjärta och min hjärna och slåss mot varandra. Hatar varandra. För hjärtat säger hur mycket jag fortfarande älskar dig. Trots att det inte är mycket kvar av det. Och hjärnan säger att jag ska låta allting vara, släppa allt och strunta i dig.
Men du vet, jag är en kompromiss-tjej. Och jag vill kompromissa även i det här fallet. Men hjärtat och hjärnan kan inte kompromissa, för då blir allting bara fel. Jag måste välja sida. Och det tänker jag inte göra.

Och du sitter där och läser det här och tänker; "lyssna på din hjärna, så jag slipper dig någon gång......"