Jag trodde på dig. Jag vet att du inte vet det, att du inte förstår det. Och det gjorde så ont att aldrig få visa vem jag kunde vara, vad jag kunde göra. Att du inte såg det som fanns i mitt hjärta, i min själ. Att du inte såg mig.

Du högg mig i ryggen gång på gång och jag förlät dig. Jag föll varje gång men jag reste mig, tog nya tag, och trodde fortfarande. Min tro höll mig uppe. Men du trodde aldrig för du gav upp på mig, på oss, på allt. Jag trodde aldrig du skulle ge upp.

Det kanske är sant att jag tog dig för givet. Jag gör aldrig om det misstaget igen. Jag har lärt mig, och även om jag aldrig kan få tillbaka dig ska jag inte göra samma misstag nästa gång. Med nästa kille.

Men du har en ny nu och jag menar det när jag säger att jag vill att du ska vara lycklig. Men varken du eller hon kan neka till det faktumet att jag faktiskt finns. Jag kommer aldrig upphöra att existera. Även om du raderar alla sms, alla minnen, gör dig av med alla saker, kort, foton och nallen.

Det är inte sant att jag kommer sluta älska dig. För du finns alltid här.
Men vet du, det gör ont att suddas ut.