11 december åker vi till Aqaba. Det är verkligen awesome men jag kan inte vara glad åt någonting just nu. Allting bara faller samman. Bit för bit. Och jag blir bara ledsen.

Jag antar att man ska se det från den ljusa sidan. Att man ska tänka på fina saker, saker som, vilka fina vänner jag har. Men det är svårt att se i mörkret. Det där ljuset är mer en fjuttig aska någonstans långt bort bakom en dörr jag inte hittar nyckeln till. Jag vågar påstå att det suger.