Vem hade trott att man någonsin skulle kunna vara lycklig på en måndagmorgon? Jag har en konstig form av lycka, men lycka är det. Helgen som varit värdelös och ledsam vändes på två sekunder. Och jag är så glad att jag vågade. Det föll sig helt naturligt. Och jag är så glad att han sa ja. För en gångs skull spelade det ingen roll hur långt det var eller hur omständigt det var att åka. Det var värt det så fort jag kom fram.

Jag vet inte vad som händer nu. Och ärligt talat kunde jag inte bry mig mindre. Det blir som det blir och livet knallar vidare. Oavsett vad.