Jag har raderat alla dina sms. Ett för ett. Allihopa. Varför blir det alltid såhär? Varför gör du såhär? Det är så svårt att fatta kontrasten mellan dina två jag. Jag vill ha det ouppnåeliga, det vet jag. Men jag tycker ändå man kan bete sig som vuxna människor och prata med varandra. (Men vilka är vuxna människor? För det har ingenting med åldern att göra. Uppenbarligen.) Jag önskar det var annorlunda.

Det finns alltid två typer av människor, de som är som E och P och de som är som Jocke och Adam. (Jocke och Adam, ni är guld värda för hur moget ni har betett er.) Jag förstår inte varför. Jag försöker, men det går inte. Och det lämnar spår i mig och det gör mig ledsen. Ledsen för hur mycket jag gav och hur lite jag fick tillbaka. Samlar man allt på hög är det ett berg stort som Mount Everest att bestiga. Hur ska jag orka det?

Och jag följde dig längs vägen den natten, så vuxen i din hand.
Men om en vän kan viska och ett löfte brista, då går jag hellre hem.
Kvar i nåt jag lämnat, du håller mig kvar i nåt jag lämnat, för längesen.

Du släckte alla ljusen den natten och jag minns varje sekund.

Och jag drömmer om en framtid som glömmer.
Och jag drömmer om en framtid utan dig.