Det är en konstig historia. Historian om mitt liv. Jag kan inte berätta den, och jag kan knappt förstå den själv. Det låter inte troligt.

Jag fick min första panikångestattack på flera år. Det var en svår känsla att inte kunna andas. Nu är jag lite luddig i huvudet och är inte långt ifrån tårarna. Men det är fint väder och trots ångesten och smärtan tänker jag inte sitta inne även om jag helst bara vill sova bort all tid. En eller två Treo gör susen.