Jag är inte förvånad över reaktionen det skapade. Det har hänt så många gånger förr och än en gång måste jag inse att det är den bistra sanningen; folk tänker inte på annat än sig själva. Att någon blir förbannad för att jag säger vad jag känner är inte något ovanligt. Inte i min värld. Det är synd, för jag tycker man ska kunna tala om för någon att man är sårad eller arg. Men det spelar ingen roll. Säger jag "jag blev sårad av något du gjorde" får jag skit för det för den andra personen har såklart inte gjort något fel alls. Säger jag "jag blir arg för att du beter dig så" går de genast med taggarna utåt i försvarsposition. Varför kan man inte bara försöka förstå varför den andra personen är arg eller sårad och kanske ha en mogen diskussion om det hela? Jag möter alltför konstiga människor, alltför egocentriska. Även om jag ändå självklart tycker att man alltid ska sätta sig själv i första rummet, är det viktigt med medmänsklighet och respekt. Det saknas alltför mycket. Och varför ska jag förresten kämpa för någon som inte är villig att kämpa för mig?

Jag struntar i det nu. Lägger det bakom mig. Jag har bättre saker att fokusera på än någon som inte bryr sig tillräckligt mycket för att respektera mina känslor. Jag är på jobbet för första gången på fem dagar och jag kan varken gå eller sitta normalt eftersom mitt ben är helt förstört och jag har ingen hud kvar. Det är jättemysigt och det ser jättetrevligt ut. Hör ironin. Jag har också lärt mig massa nya saker, som att sluta lyssna på allt skitsnack och allt löjligt och överdrivet klag runt omkring mig. Det är inte värt att dra ner mitt humör över. Sommaren är här med allt var det innebär och det kommer bli grill, kubb, grönan, vin, kräftskiva och massa nya människor. Det är awesome. Det kommer bli awesome.

Dessutom är han hemma. Hela sommaren. Det kommer bli ett par underbara månader och jag hoppas jag i slutet av dom kanske, kanske, får hålla hans hand i min.