Börjar känna de små huggen av utanförskap igen. Det är bara en sån dag. Vad jag inte skulle göra för att få klä upp mig, åka in till stan och göra vad som helst. Jag har inga pengar och jag har inte tid för alkoholintag, men jag har en stark längtan efter umgänge och ett par skratt. Jag klarar inte av att bara sitta här hemma och långsamt dö av tristess. Jag vill inte åka bil heller, jag vill ta den där satans bussen in till stan utan att veta vad som kommer hända eller vilken tid jag är på väg hem igen. Men jag har inte tid för impulser eller oförutsedda händelser längre. Kanske om ett år eller så..

Jag vill ha en normal helg. En sån helg som alla andra har. Men det kommer inte hända på mycket länge. Min enda paus från arbete är nästa söndag då jag ska stå på en båt och förtvivlat hålla mig fast i relingen och hoppas på att inte dö i den stora svarta djupet varken under mig eller inom mig. The supermassive black hole.