Ångesten är olidlig och den har ett grepp starkare än järn om min kropp. Tårarna bränner som syra och trycket över bröstet gör att jag ibland måste hålla i mig för att inte falla ihop av syrebrist. Det låter så överdrivet och jag tror inte det är någon som fullt ut tar det på allvar. Tror inte att det är någon som över huvud taget tror på mig. Det är för att ingen vet hur det känns.

Det har alltid varit så. Andra klassar det som trötthet, lathet, en dålig dag, men det är ingen som ser på djupet. Det är ingen som förstår att de ord som bildar så starka meningar som tagna ur en självmordsbenägens perspektiv är på riktigt. Det är ingen som förstår att de orden inte ens räcker till för att beskriva det som verkligen vill sägas.

Det kommer inte vara någon som tror det nu heller. Så varför ödslar jag min tid på att försöka få ut ångesten svart på vitt när jag fortfarande bara är den enda som vet att den finns..?