Jag saknar honom. Jag trodde det skulle vara lätt och skönt att få vara ensam med mig själv i en vecka utan sms och ord som förvirrar och bländar mig. Men det var svårare än jag trodde. Jag får abstinens. Jag blir mer och mer desperat efter helgen och efter att få ligga i hans famn igen. Det är märkligt hur det känns, att vara hos honom. Det är som något jag inte upplevt på flera år och jag glömmer allt när jag får borra in mig i hans hals och känna hans doft. Men sen är det borta. Utan ord är det det bästa jag haft. Men att faktiskt föra ett samtal är omöjligt och skapar ett krig inom mig. Varenda instinkt säger åt mig att springa för att jag letar efter så mycket mer. Jag vet vad jag hade och jag vill inte ha det igen. Skit.