Jag har svårt att hålla tårarna tillbaka. Varje dag blir jag påmind om hur ingenting blivit som jag tänkt mig. Jag är så avundsjuk på så många men ändå så himla glad för deras skull för att deras liv tagit dom till dessa punkter och milstolpar i livet. Men jag blir ledsen för att jag inte är där själv och för att jag har så långt kvar dit.

Jag bara gråter hela tiden där jag sitter på min stol på jobbet. Gråter stilla tårar och försöker att inte snyfta. Sedan knäpper det bara till och jag bara slutar. De bara försvinner. Faller till marken och är borta och jag är kvar med ingenting. Sedan ser jag igen, tittar igen, läser igen, lyssnar igen, och jag bara gråter.

Jag är inte där jag ville vara idag men jag vet samtidigt att jag har så himla mycket framför mig. Jag har två vägar jag vill gå, men eftersom den ena inte ens existerar utan bara är en osynlig stig rätt in i skogen så tar jag den andra. Och den kommer bli bra. Den kommer bli fantastisk. Hell, den kommer bli awesome! Men jag vill komma dit. Jag vill inte stanna på hållplatser emellan där tiden flyter på obemärkt i ett svartvitt landskap. Jag har drömmar, men dom är diffusa, jag vill göra allt samtidigt men det är inte ett alternativ, inte heller är det möjligt.

Jag önskar det var lättare och jag önskar dessa eviga mellanlandningar kunde gå fortare. Men jag kämpar, trots att jag hellre skulle vilja ligga hemma i min säng och gråta och sova och fly från verkligheten utanför väggarna som ger mig skydd. Ibland önskar jag att jag hade ett syskon, någon i min ålder som ska älska mig mer än någon annan. Vänskapsband är aldrig att lita på såsom blodsband. Jag kan skriva vad som helst här. Ändå är det ingen som hör av sig och ens frågar hur det är.

Jag vet inte..