Sitter på jobbet och väntar på att de ska bestämma sig för vad de ska göra med mig. Känns som att alla andra har mitt öde i sina händer men jag har ingen som helst kontroll själv. Igår kan jag möjligtvis ha sabbat det kanske bästa som hänt mig på en väldigt lång tid, och idag sitter jag på nålar och undrar varför i helvete inte mobilen fungerar. (Jag vet att den fungerar, men jag vill inte att den ska göra det..)

Jag är hungrig, och jävligt trött. Vaknade i morse och ville inte gå upp. Jag har ont i ryggen och i bröstkorgen. Jag har svårt att andas. Jag har ont i nacken också, den bara knäppte till riktigt rejält och fastnade igår och jag är fortfarande öm som tusan. Jag behöver ledighet, fri tid att göra vad jag vill, sova, vila och ta det lugnt. Känns som om jag jobbat oavbrutet i flera månader. Vänta! Det har jag ju! Suck....

Imorgon ska jag på konsultation. Jag är inte nervös. Det är bara ett vanligt läkarbesök för mig. Ett dyrt sådant. Jag trodde jag skulle klara mig på 400 kronor månaden ut, men på två dagar är de slut och jag har 42 spänn att leva på till lönen, utöver de pengar som nu går till konsultation. Jippi alltså, my life is wonderful.

Om exakt en månad får jag träffa Matt. Precis på dagen faktiskt. Dessutom har ju februari färre dagar och det gör ju att det är ännu närmare. Men det känns så långt bort och redan nu har jag ångest för att behöva säga hej då igen. Men det är lugnt. Allt är lungt. Det är bara typ tre veckor kvar tills vi åker iväg. Sen tre härliga veckor borta från allt, på andra sidan Atlanten. Hemma. I'm going home.