Tiden bara flyter på och det går fort. Med Stockholm utanför mitt fönster känner jag hur en värld som en gång funnits mer och mer glider iväg. Jag är inne på mitt tjugoandra år och det har funnits stunder då jag inte ens varit säker på att jag skulle leva så länge. Så många faset i mitt liv har kommit och gått och de är korta allihop. Ibland är jag ledsen för det jag förlorat, och det som passerat, ibland är jag glad för var det tagit mig.

Det finns för och nackdelar med allt och det är inte ens någon idé att analysera det. Ibland känns det som om jag förlorat mer än vad jag vunnit, men det kanske är fel att säga så när det ännu inte är över.

Det här var inte hur jag ville att mitt liv skulle se ut. Och det är inget drömscenario. Jag vill inte sitta och se ut över Stockholm och jag vill inte ha folk omkring mig som är för ytliga eller självupptagna. Jag vill inte ha ett förhållande med ytterligare en människa som är för omogen eller med någon inte har förmåga att varken lyssna eller bry sig om mig.

Jag vill gråta. Det är allt jag vill. Jag är för jävla ensam, men ibland trivs jag så bra i det att jag är rädd för framtiden.