Vissa typer av människor gör mig så jävla irriterad. Vissa gör mig till och med förbannad. Sånt står jag inte ut med. För det första hatar jag folk som inte kan säga som det är från början. Utan jag går omkring där och förväntar mig och hoppas på att vi ska ses för att vi sagt det och sedaqn kommer det ett sms med de allra sorgligaste och mest patetiska ursäkter jag någonsin hört. Hallå, säg som det är från början istället så slipper jag gå och slösa min tid på att tro att vi ska ses och så kan jag hitta på något annat istället. Jag har faktiskt bättre saker för mig ifall vi inte ska ses och jag, till skillnad från många andra, håller mina löften, ALLTID. Har vi sagt att vi ska ses, ja då fan träffar jag dig. Så vill jag själv bli behandlad men man får fan aldrig någonting tillbaka.

Samma sak är det med folk som inte kan passa tider. Eller folk som rent av bara skiter i allt. Om någon ringer på morgonen och frågar om vi ska ses samma förmiddag svarar jag på frågan, jag säger antingen nej på grund av att jag kanske inte orkar eller har sovit för lite, eller så tackar jag ja. Ett rent och ärligt svar från början istället för ett jävla kanske. Har jag sagt ja, så kliver jag ur sängen, gör mig i ordning och pallrar mig iväg för att träffa människan, precis som jag har lovat, och inom en rimlig tid. Jag sitter inte och slöar, och pratar långa struntsamtal i telefon och lagar en lyxfrukost och tar ett bad. Nej jag kliver ur sängen, slänger i mig en smörgås, slänger på mig lite kläder, kanske lite smink beroende på vad vi ska göra, och sen går jag. Tar max 45 minuter. Absolut max. Jag är oftast klar på kortare tid än så, cirka 20. Jag hatar att låta folk vänta och jag tänker inte bryta ett löfte heller.

Jag blir så jävla irriterad och nu har jag slängt bort en hel förmiddag på sån här skit. Jag vill inte ha såna människor i mitt liv men på andra sätt är vi bra vänner. Jag önskar jag kunde få samma sak tillbaka, när jag faktiskt anstränger mig, och det gäller ALLA mina vänner. När det gäller andra ansträngningar så handlar det också om att jag alltid åker till alla andra, oavsett var dom bor så åker jag dit för att umgås, och hittills är det en enda som återgäldat det. Jag ska alltid åka överallt, men det är aldrig någon som orkar anstränga sig för att åka hemifrån och för en gångs skull vara hos mig. Jag är så jävla trött. Jag orkar inte. Och jag är så trött på att veta att det alltid kommer va såhär för jag ORKAR inte ha det såhär! Men det är väl bättre än att inte ha några vänner alls. Suck alltså. Bara suck.