Så kröp den där känslan på. Den där känsla av hur trött jag är på vissa saker. Hur trött jag är på att vara slit och släng, hur andra människor är så mycket viktigare, hur det jag har aldrig är värt mer. Det har alltid varit så, men det är så irriterande att jag inte kan få chansen för att någon annan som inte förtjänar den eller tar väl hand om den fått den istället. Det gör mig arg och frustrerad. Jag ger 90% medan någon annan ger 40%. Var finns rättvisan? Jag är så less. Jag skulle behöva tid för mig själv, en stund att få vara ensam och slippa alla konflikter. Jag går inte ihop med människor.

Ge mig en famn som är tyst, ge mig någon som lyssnar utan att tycka att jag klagar över allt. Det finns ingen att prata med. Alla har fullt upp med sig själva. Jag har sagt det förr och jag säger det igen för det är det enda jag tror på hos mänskligheten, alla är egoister. Det kan man kalla vem som helst för vad som helst. Ni kallade väl mig egoist nu också och anser att jag med den här texten menar att alla ska släppa allt för att lyssna och finnas där för mig. Då får ni läsa igen. De jag känner har alltid något annat som är så jävla viktigt att de inte har tid för vardag eller vänner, medan jag alltid har tid för den som behöver eller vill. Men dessa människor har något (typ ett förhållande) som gör att dom lever i sin egen lilla värld och inte orkar lyssna på någon annans klagomål för dom bryr sig inte för dom är så jävla cp-upptagna i sin egen nykärhet och lycka och vardag och vänner går in genom ena örat och ut genom det andra. Eller så är de helt enkelt bara fortfarande är 18 år i skallen och lever för festen och ingen ska få vara the partypooper för de tror att det smittar. Jag kokar inombords. Jag vill ha någon att kunna prata vardagsspråk med, eller bara få ha någon som låter mig berätta hur min dag varit på jobbet, för att han/hon är intresserad.

Jag är verkligen inte där jag trodde att jag skulle vara idag. Jag har inte tid för att stanna upp och tänka på det speciellt ofta, men ibland slår det mig. Att alla mina planer bara ha försvunnit. Alla de stora sakerna som hänt har förändrat varje sak. Inte för att jag har andra planer eller drömmar, men för att de inte lyckats bli av, eller för att jag inte hunnit.

I do it for the drugs. I do it just to feel alive.
I do it for the love that I get from the bottom of a bottle.