Det är svårt att säga. Eller erkänna. Jag såg en bit av honom jag aldrig sett. Jag har aldrig insett det. Vad gör jag? Varför håller jag på såhär? Han är oåtkomlig och därför vill jag ha honom. Jag har tänkt tanken förut, i förbifarten, men aldrig greppat tag om den. Bara låtit den flyga iväg. Ikväll stannade den och jag förbannade mig själv över att jag inte har agerat. Och nu kan det vara för sent.

Vad skulle folk säga? Skulle jag trampa någon annan på tårna, såra någon annans känslor? Det är det sista jag vill. Jag bryr mig så fruktansvärt mycket om alla människor inblandade och jag vet inte hur jag ska lägga fram det. Jag vet inte ens om det är för sent.

Vem är hon? Ett mysterium. Jag kan inte lösa det utan att fråga. Jag varken vill eller vågar. Kanske en dag, mellan någon av de tre plattformarna, kan jag få ett svar. För nu kan jag inte sluta tänka på det.


Hoppas att drömmen om dig ska bli sann, men de ständiga frågorna kvarstår:
Vem är du? Var är du? Har vi redan träffats? Har jag redan missat chansen?