You don't know what you've got
Datum; 2009-11-29 Tid; 16:31:38
Fick samma område i natt och jag lever än en gång. Har så fruktansvärt ont i knät. Framåt morgonkvisten fick jag sällskap hem av en gammal bekant. Well, bekant är väl rätt så fel ord, vi känner ju faktiskt varandra rätt väl, men ändå. Det var trevligt att vara uppe och prata om allt möjligt, vad som händer i livet, vad som hänt sen sist, var man är på väg. Jag kände mig ... bra. Vi somnade inte förrän halv åtta i morse, han klev upp klockan tolv och åkte hem. Jag vaknade vid tre. Utmattad och trött.
Förr i tiden när jag fick besök av honom ville jag ligga kvar i sängen och känna hans doft sitta kvar i mina lakan. Nu har jag slängt allt i tvätten och mår bara illa. Jag har en äcklig smak i munnen som får mig att vilja kräkas. Tre tandborstningar och säkert tio flourtabletter senare har smaken ändå inte försvunnit. Jag vet inte varför. Det verkar som att varje gång vi ses blir det bara värre. Det kanske är dags att lägga av nu..
Jag är fortfarande fri, han har mig inte i sitt grepp på något sätt, och jag är fortfarande frusen inuti. Men det kanske är dags att lägga av, lägga det på hyllan och fortsätta knalla framåt. Jag har ingenting med det förflutna att göra, det är i det förflutna och jag ska framåt, ingen annanstans. Jag vet inte riktigt var jag är på väg men jag vet att det inte är på den vägen jag vill vara. Jag mår inte dåligt av det på något sätt alls, men jag känner djupt inom mig att det är fel.
Jag har sagt det tusen gånger men där jag står idag, där är jag en helt annan människa. Det hände någon gång i somras, hela jag förändrades. Jag är ett bättre jag, ett mer kontrollerat jag, jag har oftast koll på mina känslor och vet hur jag ska hantera dom. Jag raderade honom ur min telefonbok och mitt minne. Bestämde mig för att aldrig mer höra av mig. Det har jag inte gjort, det gjorde han i natt. Jag sa ja, för vad är det för fel på lite oskyldigt umgänge ibland?
Men nu mår jag illa. Och det får vara nog nu. Jag sätter punkt, en gång för alla. Ett julkort varje år, that seems like the right thing to do, and a good way to go. Punkt.
Förr i tiden när jag fick besök av honom ville jag ligga kvar i sängen och känna hans doft sitta kvar i mina lakan. Nu har jag slängt allt i tvätten och mår bara illa. Jag har en äcklig smak i munnen som får mig att vilja kräkas. Tre tandborstningar och säkert tio flourtabletter senare har smaken ändå inte försvunnit. Jag vet inte varför. Det verkar som att varje gång vi ses blir det bara värre. Det kanske är dags att lägga av nu..
Jag är fortfarande fri, han har mig inte i sitt grepp på något sätt, och jag är fortfarande frusen inuti. Men det kanske är dags att lägga av, lägga det på hyllan och fortsätta knalla framåt. Jag har ingenting med det förflutna att göra, det är i det förflutna och jag ska framåt, ingen annanstans. Jag vet inte riktigt var jag är på väg men jag vet att det inte är på den vägen jag vill vara. Jag mår inte dåligt av det på något sätt alls, men jag känner djupt inom mig att det är fel.
Jag har sagt det tusen gånger men där jag står idag, där är jag en helt annan människa. Det hände någon gång i somras, hela jag förändrades. Jag är ett bättre jag, ett mer kontrollerat jag, jag har oftast koll på mina känslor och vet hur jag ska hantera dom. Jag raderade honom ur min telefonbok och mitt minne. Bestämde mig för att aldrig mer höra av mig. Det har jag inte gjort, det gjorde han i natt. Jag sa ja, för vad är det för fel på lite oskyldigt umgänge ibland?
Men nu mår jag illa. Och det får vara nog nu. Jag sätter punkt, en gång för alla. Ett julkort varje år, that seems like the right thing to do, and a good way to go. Punkt.
Kommentarer