Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska göra. På två dagar förändrades allt ganska drastiskt och jag har faktiskt ingen aning om vad som har hänt. Efter en och en halv månad trodde jag det var okej att agera och ta ett till steg. Jag förutspådde inte ens att han kunde vara precis som alla andra på den här jävla ön.

Det finns så mycket tankar och känslor att jag inte vet hur jag ska pussla ihop dem. Jag vill gråta, men jag vill inte visa mig svag. Mitt jobb är att le oavsett vad och med ett falskt leende ger man falska intryck och visar inte alls vad man känner. Och jag önskar att jag kunde säga något men det kan jag inte. Man tror så mycket och till slut börjar man hoppas på att det kanske inte är en dröm, att alla de där sakerna inte bara är i ens huvud. Men så har man fel.

Det fanns tre alternativ. 1. Laddaren glömd hemma. 2. Man ändrar sig. 3. Någon har sagt något som inte alls stämmer, precis som det alltid är på den här ön. Alternativ ett är struken. Jag har två kvar, och ingen av dom är särskilt bra. Vilket innebär att inget av det här är bra.

Jag är så trött på att låtsas och att le och att inte veta. Var gick det snett och vad gjorde jag? Jag ställer inga frågor längre för jag vet att det enda svar män är kapabla att ge är "jag vet inte". Därför grubblar jag i min ensamhet tills jag blir galen och sedan glömmer jag var allting började och livet går vidare.


Jag för så är det, livet går vidare...