Jag har en konstig känsla i kroppen. Och jag har en ihärdig huvudvärk. Jag känner ingenting, är bedövad som vanligt, men för första gången på flera år vill jag inte sova ensam.

Jag blev så himla bortskämd inatt. Och hade jag inte vetat bättre hade vem som helst kunnat missta det för kärlek. Men jag känner mig, jag känner oss, och kärlek är ett alltför stort ord. Det är så lätt att bli lurad. Så lätt att bli förvirrad av ord, beröring och djupa kyssar. Folk har så lätt att spela nuförtiden att det är svårt att skilja sanning från lögn. Jag föredrar lögnen framför att i slutändan bli sårad av sanningen. Det är inget jag måste kämpa med, det bara är så.

Det var en så familjär känsla. En känsla som lyst med sin frånvaro men som plötsligt tog sig in i rummet. Allt var bara rätt, varenda liten rörelse, varenda fingertopp mot min hud och hans händer i mitt hår. Och jag ryser bara jag tänker på det, för det var länge sedan jag var med om något liknande. Det är skrämmande hur lögnen kan vara så lik sanningen.

Och trots att jag låg vaken i flera timmar i tystnaden med honom tätt intill, kände jag mig utvilad. Och inte förrän han var tvungen att gå släppte han taget om mig. Vad ska jag säga? Det var värt det.