It's over now, what have you done?
Jag vet inte vad jag ska säga, vad jag ska tycka, eller vad jag ska känna. Jag känner inte igen den där personen du pratar om, den där personen jag var för tre månader sen och all tid innan det. Därför vet jag inte längre vad jag ska känna när den personens minnen vill få mig att känna någonting som jag blockerat ur mitt system.
Att börja leva på egen hand efteråt kändes svårt. Livet känns så orättvist. Vissa tycks drabbas av alla olyckor, medan andra klarar sig undan. Kan det vara så att de med starkt psyke drabbas extra hårt, just därför att de är de enda som klarar av det? De svaga slipper undan och får ett lättare liv, därför att de inte skulle orka med alltför stora svårigheter. Det är svårt att tro på det där ibland, för jag har inte alltid känt mig så jävla stark. Jag har levt i mitt eget helvete som någon annan skapat åt mig. Jag är säker på att de flesta blivit svikna av någon de älskat. Men det här var på något sätt så annorlunda. Det var en ren avrättning, något jag aldrig tidigare varit med om, det drev mig till vansinne, och alla som sett mig kan inte neka till att jag blev tvångsmässigt sjuk. Jag blev tokig, på riktigt. Galen. Out of my mind. Jag blir rädd för mig själv när jag tänker tillbaka på det, hur i helvete kunde jag låta det gå så långt att jag helt tappade kontrollen över mig själv och vem jag var?
Efter så lång tid av psykos är det svårt att börja leva ett normalt liv. Jag fick ångest när andra människor sa: "Framtiden borde inte vara någon problem för dig som är så framåt och kan ta för dig." Inte blev det lättare av de ord han hjärntvättat mig med; att jag var värdelös och inte kunde tänka själv. Jag fastnade i mönster och sögs in i en ond cirkel, livrädd att prova något nytt, även då människor gjorde sitt bästa för att få mitt självförtroende att växa. Ibland kändes det precis som om jag behövde någon som piskade mig för att komma ur min dvala. När ingen driver på hämmar man sig själv, övertygad om att man inte klarar någonting.
Under psykologin i skolan fick jag läsa om en professor i psykiatri som hävdade att det finns en och annan människa som gått igenom trauman och upplevt de mest otroliga saker men ändå står på benen. Det handlar om människor som är otroligt duktiga på att läka sig själv, sa han. "En person som är lika självmedveten som du verkar vara och inte förtränger någonting och kan tala om allt klarar sig bättre än de som försöker glömma" sa min fröken. Förut skulle jag aldrig kunnat påstå att jag tillhör den där lilla ovanliga gruppen, att jag lyckas läka mig själv. Men trots min psykos var det i slutändan ändå upp till mig, jag stod för mig själv för att alla andra tröttnat. Och även fast det är egoistiskt så gjorde det allt så mycket lättare att veta att hans liv också gick åt helvete till slut.
Nej jag vet inte vad jag ska känna, vad jag ska tycka. Helst av allt vill jag gråta, skrika rakt ut, och inte känna någonting annat än en bedövande smärta. Det har varit en lång väg hit och jag har svårt att minnas genom min dimma av tiden då jag fastnade i min psykos. Och inte förrän efteråt har jag insett att jag verkligen var sjuk. Jag pratar inte längre om smärtan jag kände då, även om jag så gärna någon gång skulle vilja göra det inför öron som inte lyssnar på något annat än mig. Jag vill gråta över allt jag förlorat och över det jag som inte längre finns. Jag vill sörja det liv jag inte alls längtar tillbaka till. Det kanske inte alls verkar vettigt och jag trivs så bra med den jag är idag, men ibland vill jag få släppa ut det förtryckta som ligger där nere i skuggorna på djupet. Mitt liv blir aldrig detsamma mer och det gör inte ont att inse det. Jag har faktiskt inte alls ont längre. Jag har mått så dåligt men aldrig mer tänker jag tillåta en annan människa få mig att må så.
Du var alltid så rädd för att bli "det där exet som förstörde mitt liv". Jag lovade dig att du inte skulle bli det för att jag aldrig skulle kunna tycka så om min bästa vän. Bittert fick jag inse att det inte var mitt löfte att ge. Psykosen är en dimma men november-januari är glasklart. Aldrig trodde jag att någon skulle kunna behandla en annan människa så. Det var då du insåg att du kunde ta mig för givet. Det spelade ingen roll om du sa att du hatade mig eller hånglade upp tjejer mitt framför ögonen på mig, jag förlät och ingenting kunde få min kärlek att blekna. Jag har gjort många snedsteg men jag har aldrig behandlat dig så respektlöst som du behandlat mig. Jag förlorade nio månader av mitt liv till det helvete du byggde upp för mig och slängde ner mig i. Nio månader av ingenting, nio månader av ett tomrum som brändes så illa att jag inte kunde andas. Jag var ibland tvungen att hålla fast mig för mitt liv över bröstkorgen för att hålet inom mig inte skulle få hela mig att falla isär och vittra bort.
Men mot alla odds reste jag mig till slut,
Jag har inte läst hela ditt inlägg, bara bitar av det så jag ber om ursäkt ifall jag skriver helt uppåt väggarna nu. Du säger att det kändes bra att veta att "hans liv gått åt helvete". Jag förstår dig. Man säger ju att skadeglädjen är den enda sanna glädjen, det är däremot inte sant, men visst ger det ens sargade ego upprättelse litegrann iaf. Du skriver också att det kanske är så att starka människor prövas hårdare än de svaga eftersom de svaga inte klarar av prövningarna. Ibland kan det kanske kännas så, men det är ju de svaga som klappar igenom totalt och aldrig reser sig. Idag, när jag åkte till jobbet kom jag att tänka på en sak. Det sägs att allt som sker har en mening. Det tror jag inte på för fem öre, för vad är det för mening med att vissa dör unga, andra dras med svåra sjukdomar och så vidare. Det är vad jag kallar otur.
Däremot tror jag stenhårt på att rättvisan i slutänden alltid segrar. Kanske man inte får vara med och skörda frukterna av den upprättelse man får, men de som förorättat en drabbas förr eller senare av tråkigheter i livet som vida överstiger det som de utsatt till exempel dig och mig för. Men vi själva kanske har dött innan det händer. Tänk efter! Maken som lämnar sin sjuka maka för en annan kvinna, den sjuka fd makan dör, barnen blir ensamma kvar, förhållandet med älskarinnan tar slut och mannen ifråga ägnar resten av sitt liv åt att supa. Don juanen som sårat en och måååånga andra tjejer svårt och lämnat en gråtande kvar ensam i rännstenen drabbas av testikelcancer. Den universella rättvisan slog mot hans eget vapen. Pojkvännen som trakasserat en i åratal för ytligheter drabbas slutligen själv av en kronisk sjukdom. Detta är några exempel ur mitt eget liv. En klok människa har sagt att allt kan tas ifrån oss utom en sak, nämligen vårt val av attityd till det som drabbar oss. Och det är här den där detaljen om svagt eller starkt psyke kommer in...eller hur?
Vi har alla både ljusa och mörka stunder. Vi kanske aldrig glömmer, kanske aldrig förlåter, och det känns JÄVLIGT bra när de som förorättat en torskar dit. Och till slut skiter vi helt enkelt i dem. Ibland är vägen dit längre än ibland. Allt är en del av vad det innebär att vara människa.
Lev gott, gumman!
Har följt din blogg ett ganska bra tag. Det är både skrämande och givande de du skriver. Kanske för att du har en talang som få människor har att sätta ord på känslor och ord på smärta. Det människor inte talar högt om skriver du så rått och ärligt i din blogg.Vissa inlägg känner jag igen mig själv i andra inte men sluta aldrig skriva för att någon inte gillar det du skriver. Jag beundrar ditt mod, din ärlighet, din råhet och din styrka att kunna uttrycka dig. En gåva inte många har