Nu har verkligen hela världen rasat. Kärleken gick, vännerna försvinner och familjen faller isär. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen för det finns ingenstans att gå. Jag har ingenstans att gå nu.

Jag har en sån vidrig ångest. Den är som tinnitus, den går helt enkelt inte att stänga av. Den bara maler på hela, hela tiden. Jag tror jag kommer att bli tokig.

Imorgon ska jag gå till jobbet utan någon vidare vilja och förmodligen ta tupplurar på toaletten eftersom det faktiskt är omöjligt att sova just i natt. Natten kan bli en evighet och en minut känns som en timme just ikväll. Efter att än en gång ha fått känna på kalla känslostormar vet jag att jag nu landar bland mina vänner. Fast ibland känns det som att vänner är fel ord då jag under kvällens gång insett att jag egentligen inte har en enda kottes axel att luta huvudet mot när vanmakt och förtvivlan verkligen rider min själ. Antagligen förtjänar jag det..

Jag önskar att jag visste då vad jag vet nu. Det är så lätt att vara efterklok. Idag får jag slicka mina sår, igen, och fan vad det tär på mig. Ibland finner jag mig själv med telefonluren i ena handen, förtvivlan i den andra och tårar strömmandes nedför kinderna. Sekunder ifrån minns jag; du bryr dig inte ett skit.

Jag åker snart, börjar ett nytt liv, hittar en lägenhet, vänner och en utbildning på andra sidan Atlanten. Jag vill aldrig mer komma till det stället, den platsen, det landet ni kallar "hem". Jag har inte längre något hem.