Om ni tror att jag mår konstant dåligt över exakt samma gamla vanliga visa kan ni tänka om. Det handlar om så mycket annat, även om den gamla visan fortfarande nynnas på, mest med tanke på omständigheterna som ni egentligen inte har en jäkla aning om. Det fanns en som förstod, därför mår jag dåligt.

Ibland känns det okej ändå, och jag kan inte förklara varför. Det bara blir så. Och om tre minuter har jag lovat mig själv att stänga av datorn, för jag måste sova, jag måste vila. Mitt jobb är alldeles för påfrestande för min sköra kropp. Men vi får se hur det blir med den saken.

Jag vill sluta, för det är inte värt det. Jag är värd så mycket mer än det här livet jag lever idag. Jag var så förbannad i morse för att jag avskydde honom för allt jag inte kan säga. Och jag avskyr mig själv för att jag fortfarande ser en strimma ljus och hopp längst inne, i hans rum som är igenbommat, mörkt och tyst. Jag vet att han egentligen aldrig mer borde få träda in där. Så jag hatar det där ljuset.


Jag vet att den personen han var finns där innerst inne. Men jag kan inte vänta på honom. För att vänta på honom är som att vänta på regn i en torka så svår som i öknen;

Lönlöst och en besvikelse.